I fredags gick årets juristgasque av stapeln på V-dala nation. Temat var tusen och natt. Borden var klädda i rött och matlagningen gick på arabiskt tema. Efter några glas vin lyckades jag övertyga samtliga kring mitt bord att stämma upp i Disney-sång. Mycket trevligt.

När väl borden var undandukade gjordes plats för två dansgolv, varav det ena hade ett liveband. Vilket alltid, åtminstone enligt min mening, brukar vara en succé. Själv hade jag i alla fall mycket roligt, så roligt att till och med sångaren berömde mig för min dansuppvisning. När klockan slog kvart i två traskade jag hem, nöjd och påtagligt trött, samtidigt som regnet föll från en gråsvart himmel.

Att jag hade haft en fantastisk kväll kvällen innan blev jag mycket varse om när jag vaknade upp på lördagsmorgonen, trött i huvudet och med insikten att jag var tvungen att ta mig upp ur sängen för att ta mig till tåget till huvudstaden.

Jag hade nämligen lovat att åka hem till helgen för att få se på det nya huset. Och jag måste erkänna att det kändes en smula besynnerligt att stå där i en nybyggd villa och träffa sin familj – jag var på besök, jag var inte hemma var tanken som slog mig.

På söndagen sedan hade jag blivit hembjuden till en tjej från min basgrupp från föregående termin. Hon hade lovat att bjuda på riktig kinesisk kokkonst. Och vilken mat! Dessutom hade hon bjudit hem några av sina vänner från Handelshögskolan. Att handelsstudenter är ett säreget släkte fick jag snabbt bekräftat för mig.

Det blev mycket samtalande om skolans lokaler och att de hade haft en Porsche på sin inspark. Trevligt var det i alla fall, även om jag hade föredragit ett och annat juristskämt för att lätta upp stämningen, men efter ett oskälighetskämt från min sida insåg jag att det kanske inte var riktigt rätt forum.

Väl hemma på söndagskvällen var jag besynnerligt pigg och fick för mig att tvätta veckans skjortor var ypperlig idé. Klockan slog halv tolv när jag styrde stegen mot tvättstugan. Några timmar och sex nytvättade skjortor senare gick jag i alla fall till sängs.

Och igår var det karriärcentrum nere på nya Juridicum. På dagen närvarade jag på en lunchföreläsning med en simulerad intervju och på kvällen var det mingelkväll med mingelskola. Det kändes minst sagt en smula konstlat att få instruktioner om hur man ska mingla på bästa sätt – när jag väl fått en fördrink ligger det så att säga i farans riktning att jag råkar samtalar med folk.

Tisdagsförmiddagen tillbringade jag med att gå runt i cirklar i mitt lilla studentrum för att öva in mitt tal om personlig integritet. Jag fortsätter att profilera mig som juristen i retorikgruppen. Och med dylika ämnesval är det knappast en svår uppgift.

Talet gick bra. Med slips, skjorta och kavaj, samt ett lugnt uppträdande gjorde jag nog ett gott intryck som jurist. Troligen lite väl gott när klasskamraterna efteråt inte hade alltför mycket att kommentera. Om det är en bra sak eller inte är svårt att svara på.

Och då är jag tillbaka där jag började. Denna tisdagskväll lider mot sitt slut. Dagarna försvinner innan jag ens försökt att fånga dem. Tankarna rusar vidare och jag med dem. Jag försöker fånga det flyktiga nuet, men utan framgång. I morgon är det en ny dag.

Jag är övertygad om att det åtminstone är tre saker man kommer att komma ihåg från sin tid i Uppsala. Det första är de otaliga timmarna av slit framför kurslitteraturen. Det andra är alla sina underbara vänner man fått under studietiden; vänner för livet tveklöst. Det tredje är de fantastiska festerna. Och igår kväll var just det; fantastisk.

Jag har under mina tre år i Uppsala gått på en hel del fantastiska sittningar, men igår kväll tillhör en av de främsta. Kvällen till ära var jag dessutom klädd i min nya gråa kostym, vilket var något nytt för mig; jag som alltid har svart kostym på sittningar. Vidare hade jag blå skjorta och inte vit. Inte lika formell och lite ledigare, intalade jag mig.

Det bjöds givetvis på trerätters middag. Jag har inte tidigare varit på en sittning på V-dala nation och jag kan inte annat än säga att jag är imponerad av såväl maten som lokalen och personalen. Min servicemätare är om jag får te till efterrätten. Och det fick jag. Helt klart nöjd. Kladdkakan gjorde inte saken sämre. Inte heller det trevliga sällskapet vid JF-bordet.

Kvällens underhållning var också utan dess like; de olika reccegrupperna som gått till final bjöd på olika spex och salen fullkomligt bubblade av entusiasm och skratt. VM-laget vann efter en mycket jämn kamp, men det är svårt att inte charma publiken och domarna när man uppträder till ”När vi gräver guld i USA”.

När middagen var över dukades borden bort och gjorde utrymme för ett stort dansgolv och det var ett tag sedan jag haft så roligt på dansgolvet. En speciell rödhårig flicka förgyllde min kväll. Och att hon kunde dansa.

Efter att V-dala nation stängt och efter mer dans på en efterfest hos en vän följde jag henne till hennes dörr och sa god natt till flickan, för att sedan traskade hem igenom ett mörkt och öde Uppsala klockan halv fem på morgonen. Precis då kunde man se en tillstymmelse till att himlen började ljusna i horisonten. Med ett leende traskade jag förbi Carolina Rediviva och försökte dra mig till minnes när jag senast gick hem så här sent. Svaret undviker mig fortfarande.

Och denna lördag har tillbringats i sängen, framför The Notebook. Dessutom har skolan tagit vid på allvar i veckan. Tills på måndag måste jag göra en retorisk analys av en debattartikel och tills på torsdag har jag en skriftlig pathosargumentation att lämna in.

Men just idag kommer jag inte oroa mig över det, utan stillsamt sjunka ner framför ytterligare en film. Ibland är livet vackert, även om man har huvudvärk. Igår var en kväll jag länge kommer att minnas…