Jag har börjat promenera på kvällarna. Det är vackert att raskt traska genom ett mörkt, men upplyst Uppsala endast med sina egna tankar som sällskap. Och för några dagar sedan slog det mig; min tid i studenternas stad är begränsad. Hittills har studietiden framstått som oändlig.

Inte ens när jag traskade hem en sen kväll från biblioteket med en vän och vi konstaterade att vi var halvvägs genom utbildningen kände jag att tiden är begränsad. Sedan dess har ytterligare ett år förflutit.

Nästa höst planerar jag dessutom att åka utomlands. Även om jag drömt om att ta steget ut och studera i ett okänt land, känner jag mig en smula kluven. Jag vill inget hellre än att pröva mina vingar i utlandet, men samtidigt kommer jag att sakna studenternas stad och livet här.

Mindre än ett år återstår alltså i studenternas stad. När jag väl återvänder från min tid utomlands vet jag dessutom inte hur framtiden kommer att se ut. Troligen dags för examensarbete. Jag förmodar att det handlar om att njuta av tiden så länge den varar, med insikten om att den inte kommer att vara för evigt. Leva studentlivet som om det vore den sista dagen.

Och även om jag fått höra från många äldre att studietiden var den bästa tiden i deras liv vill jag inte tro på det fullt ut. Det skulle ju innebära att den bästa tiden i livet snart är över. Den ljusnande framtid är vår sjunger studenten. Det vill jag fortfarande tro på.

Samtidigt som bilden av det ljuva studentlivet, visserligen romantiserad, målas upp i mitt inre, kan jag inte annat än känna mig en smula nyfiken på vad framtiden kommer att innebära. De obestämda valen skapar möjligheter, ger en frihet. Falsk eller ej, kan jag emellertid inte svara på.

Men det blev åtminstone tydligt när jag i måndags var på ett företagsbesök av den affärsjuridiska byrån Vinge. Kvällen var trevlig och det var en smula inspirerande att få lyssna till när de nyutexaminerade biträdande juristerna pratade om sitt arbete och sin vardag. Det som kändes avlägset för ett år sedan, blev med ens ytterst påtagligt.

Jag försöker skaka av mig tankarna, återgå till mina retorikstudier. Men på något sätt återvänder tankarna. Jag talade igår inför min retorikklass om min dröm att en dag avlägga advokatexamen. Det har varit min drivkraft mycket länge nu. En framtidsdröm. När den förhoppningsvis går i uppfyllelse återstår min tid i studenternas stad som ett minne. Ett ljuvt sådant, men blott ett minne.

Tills jag hunnit ikapp framtiden får jag försöka njuta av nuet. Även om man student alltid på ett sätt lever i framtiden. Det är ju därför man studerar. Framtiden.

Och vägen dit är dock fortfarande obestämd. Höljd i dimma, precis som studenternas stad denna onsdag. Förhoppningsvis kommer dimman att skingras inom kort.