Och jag kan konstatera att tiden synes vara relativ. Veckan i Norrland passerade alltför snabbt, trots att jag inget hellre ville än att tiden skulle stå stilla. Och åter i huvudstaden kryper mina lediga dagar fram. Gott då att sommarjobbet tar vid imorgon. I vanlig ordning när jag inte plitat ner något här på ett tag följer härmed en sammanfattning av tiden som gått.

23

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit fira min födelsedag. Då var man 23. Ytterligare ett år har skyndsamt passerat. Men konstigt nog känner jag mig knappast ett år äldre. Åren synes bli kortare med åren. Och hade det inte varit för en speciell flicka som de senaste fyra månaderna förgyllt mitt liv skulle jag nog förpassa året som ett i mängden. Ett bra år, men inget särskilt. Flickan förvandlade dock detta år till början på en helt ny underbar resa, en resa som jag i januari knappt kunde drömma om. Och nu kan jag stilla konstatera att jag inte skulle kunna föreställa mig en morgondag utan Sandra.

I övrigt passerade födelsedagen lugnt förbi. Vänliga gratulationer strömmade in medelst moderna och mer beprövade kommunikationsvägar. Trots mina försök att få dagen att kännas speciell kunde jag inte tänka på något annat än lördagens bussresa till Sollefteå, Norrland och flickvännen.

Resan till Sollefteå

Tidigt på lördagsmorgonen steg jag upp för släpa min överfyllda resväska genom Stockholms lokaltrafik till Cityterminalen. I vanlig ordning anlände jag nära nog en timme innan bussen skulle avgå. Möjligen lite tidigt kunde jag konstatera, men jag var i alla fall på plats. Efter knappt en timmes väntan kunde jag så äntligen stiga ombord på bussen som skulle ta mig till mer norra breddgrader.

Bussresan kan inte beskrivas som något annat än en nära nog olidlig väntan. Men ju längre bussen förde mig norrut ju närmre tog den mig till Sandra. Närmre än vad jag först skulle ana. Flickvännen hade nämligen tillbringat lördagen i Sundsvall tillsammans med sin farmor. När så min buss rullade in i den lilla norrländska staden gled den upp och ställde sig jämte en annan buss vid ett stoppljus. Jag vände mig och av ren instinkt och kastade en blick över axeln. Och för en sekund kunde jag i den andra bussen skymta en blond flicka sittandes längst fram. Jag intalade mig att jag måste se i syne. Och innan jag kunde se efter en andra gång började min buss sakta rulla in mot stationen i Sundsvall, medan den andra bussen fortsatte rakt fram – mot Sollefteå. Onekligen ödets nyck.

Det var sedan med glädje och längtan jag trött några timmar senare steg av bussen i Sollefteå. Sandra kastade sig om min hals praktiskt taget innan jag hunnit kliva av och kramade om mig, som hon aldrig ville släppa taget. Välkommen till Norrland tänkte jag, log och såg in i hennes glittrande gröna ögon.

Det första som slog mig när jag anlänt i Sollefteå var hur otroligt vackert det norrländska landskapet är. Genom den lilla norrländska metropolen ringlar sig Ångermannaälven och omkring staden tornar sig enorma bergsnipor upp vilka tonar bort i olika nyanser av blått så långt ögat kan nå. Vackert och mäktigt.

Efter en lugn söndag i varandras sällskap väntade sedan en fyra dagars arbetsvecka för Sandra, medan jag mer än gärna tog på mig rollen som hemmaman. Således; upp i ottan för förbereda frukost, vinka av henne, återgå till sängen för att sedan några timmar senare gå upp, göra mig i ordning och förbereda lunchen, samtidigt som jag höll hennes farmor sällskap. Eftermiddagarna tillbringade jag mestadels med att vänta på hon skulle komma hem, så att vi sedan kunde sjunka ner framför en film eller ta en promenad på kvällskanten. Stillsamt och behagligt. Minst sagt.

En midsommar i Norrland

På kvällen dagen innan midsommarafton tog vi bilen för att åka på det beryktade Midnattstravet. Och det var förunderligt att se hur solens sista strålar färgade bergsniporna som omgav travbanan i olika nyanser av orange, samtidigt som det aldrig tycktes bli mörkt, medan hästarna tävlade. Trav må kanske inte vara min kopp te, men te fick jag likväl när vi gick in och fikade i den stora anläggningsbyggnaden på grund av kylan.

Midsommarafton skulle firas på högst traditionellt vis med midsommarstång, dans och fika. Solen sken förvånande nog från en blå himmel. Även jag dansade kring stången tillsammans med en uppsjö barn och entusiastiska föräldrar. Visserligen efter ett visst mått av övertalning från Sandras sida ska kanske erkännas. Jag kan med enkelhet konstatera att jag och flickvännen var de enda som representerande vårt ålderssegment i den lilla byn. Men det var roligt och kändes genuint svenskt.

Efter dans och att ha beskådat de gamla träbyggnaderna begav vi oss åter hem för att äta midsommarbuffé bestående av bland annat sill, färskpotatis och köttbullar. Och snaps givetvis.

Midsommardagen passerade sedan behagligt förbi. Söndagen likaså, dock med den tunga insikten att jag skulle återvända hem på måndagsmorgonen. På söndagskvällen tog vi en promenad kring Risön – en halvö – och tittade på hur Ångermannaälven glittrade i kvällssolen, medan vi pratade om den underbara veckan som passerat, sommaren och framtiden.

På måndagsmorgonen skjutsade Sandras farmor ner oss till stationen och en stund rullade bussen långsamt ut ur Sollefteå med destination Uppsala. För att stilla saknaden bläddrade jag långsamt genom fotografierna jag tagit från veckan. Men det tröstade endast en smula. Utanför passerade det vackra norrländska landskapet. Och jag ville inget hellre än hoppa av bussen och springa tillbaka.

Ett avslutat kapitel

Några timmar senare i en, turligt nog, luftkonditionerad buss anlände bussen sent på måndagseftermiddagen i studenternas stad. Trött och något utmattad av att sitta hopkrupen på en alldeles för lite yta alldeles för länge släpade jag min packning hemåt. De två följande dagarna tillbringade jag med att intensivt packa ner mitt studentrum i kartonger. En avkopplande middag hos en nära vän på tisdagskvällen tillsammans med allsång kom som en välbehövlig paus bland svett, flyttlådor och skräp.

Ett avslutat kapitel tänkte jag när jag såg all min kurslitteratur och andra tillhörigheter nedpackade i flyttkartonger. Och besynnerligt nog kändes det bra. Jag har en tid fruktat att packa ner mina saker på grund av eventuell separationsångest från rummet. Men den infann sig inte. Inte alls. Min tid i rummet är ett avslutat kapitel. Och det kändes bra att kunna blicka framåt och se en än ljusare framtid.

Tillbaka till verkligheten

Efter några lediga dagar i en solig huvudstad tar sommarjobbet vid i morgon. Tillbaka till verkligheten. Och tillbaka till företaget jag jobbade på förra sommaren, men denna gång till en ny avdelning. Ska bli spännande. Dessutom ska det bli skönt att återfå lite struktur i vardagen och låta tankar upptas av något annat än längtan och saknad. Få dagarna att gå lite fortare. Kanske lura tiden en smula och hoppas att nästa helg tillsammans med Sandra närmar sig fortare än vad den en annars skulle göra.

Slutet på en vecka. Slutet på ledigheten. Känns bra.