Film: The Dark Knight

Christopher Nolan har med The Dark Knight lyckats med konststycket att åter ta hjältefilmerna till en ny nivå. The Dark Knight är mörk, intensiv och präglad av goda skådespelarinsatser, i synnerhet av Heath Ledger som troligen gör sin livs roll som Jokern. Han är obehagligt psykotisk och stjäl varje scen han medverkar i. Att The Dark Knight dessutom överträffade mina högst ställda förväntningar sedan föregångaren Batman Begins gör det knappast svårt att utnämna filmen till årets film.

Jag vill dock även nämna Pixars senaste mästerverk – Wall-E. Det var i höstas jag och en vän gick och såg den på bio och det är troligen ingen överdrift att säga att vi var de som skrattade högst i biosalongen. Det är svårt att inte tycka om den gulliga roboten som enträget städar jorden sedan mänskligheten tvingats lämna planeten efter all miljöförstöring. Ett rymdäventyr utan dess like och troligen Pixars hittills mest utpräglat politiska film. Charmerande, gripande och vacker.

Bok: Silke

Tyvärr har jag, i vanlig ordning ska nästan tilläggas, hunnit läsa långt färre böcker än vad jag föresatte mig att göra detta år. Och att utnämna en bok i internationell rätt eller förvaltningsrätt, liksom i retorik känns föga givande.

Dock jag läste jag under hösten boken Silke av Alessandro Barrico. En skimrande berättelse om en mans resa genom livet som handlare av silkesägg. Han möter en kvinna på sina resor som han omedelbart blir förälskad i, trots att de inte ens utbytt ett enda ord. Barricco har därtill ett vackert språkbruk som nära nog suddar ut gränsen mellan prosa och poesi. En mycket behaglig läsupplevelse som därför förtjänas att utnämnas till årets bok.

Jag vill emellertid även nämna Romarblod av Steven Saylor i sammanhanget. En deckare i romersk miljö baserat på ett autentiskt rättsfall av Cicero. Klart att en juriststudent som under hösten studerad retorik blir hänförd. Det är välskrivet och spännande. Dessutom har Saylor en sällsam förmåga att väcka antikens Rom till liv.

Låt: Run

Att utnämna årets album erbjuder alltid betydande svårigheter för mig. Dels för att mina musikpreferenser kan variera betydande från dag till dag, dels för att musik överhuvud taget är svårt att bedöma. Följaktligen har jag valt att inte utnämna något album till årets album, även om Coldplays senaste album Viva la vida ligger bra till.

Däremot vill jag nämna Leona Lewis debutalbum Spirit som en vän rekommenderade till mig i somras. Jag är svag för vacker sång och lugna låtar och detta album är i det avseendet inget annat än fantastiskt. Formellt gavs albumet ut föregående år, varför jag inte kan utnämna det till årets album, men jag kan utnämna den senaste singeln Run till årets låt – en mäktig ballad som börjar lite trevande och sedan fullkomligt exploderar. Leona Lewis lyckas vida överträffa Snowpatrols original.

Webbsida: Twitter

Liksom att utnämna årets album erbjuder också utnämningen årets webbsida en del svårigheter. Föregående år hade utnämningen otvivelaktigt gått till Facebook – hur man klarade sig utan detta sociala community tidigare är en fråga jag ibland ställer mig.

Och med utvecklingen av alltfler sociala webbsidor vill jag i år utnämna Twitter, mikrobloggtjänsten, till årets webbsida. Det var i somras jag återupptog mikrobloggandet på Twitter och det senaste inlägget visas också här på hemsidan. Det är ett tacksamt format för att kasta ur sig tankar, idéer och beskriva vad man sysselsätter sig med för stunden. 2009 kommer troligen innebära ett ännu större genomslag för mikrobloggtjänster, även här i Sverige.

Blogg: Mårten Schultz

Jag följer en hel del bloggar av varierande innehåll; alltfrån vardagsbetraktelser till filmrecensioner och teknikbloggar. Men en blogg som jag under året kommit att uppskatta alltmer är Mårten Schultzs juridikblogg. Han är juris doktor i civilrätt, särskilt skadeståndsrätt, vid Stockholms universitet och skriver alltid pricksäkert och intressant om juridiska aktualiteter.

Jag vill också nämna Martin Ackerfors blogg Yasylum som nära nog dagligen lägger ut en ny recension. Alltid välformulerade och tänkvärda. Onekligen imponerande.

Daniel Craig är tillbaka i rollen som James Bond. Efter ha blivit förrådd av sin älskade Vesper ger sig Bond ut på en jakt efter hämnd och sanningen. Snart visar det sig att den organisation som övade utpressning mot Vesper är mer komplex, omfattande och farlig än MI6 först misstänkt. Men kan Bond fokusera på uppdraget och inte förblindas av sitt hämndbegär?

Quantum of Solace tar vid omedelbart efter att Casino Royale slutar. Att därmed ha sett den föregående filmen kanske inte är en nödvändig förutsättning, men underlättar onekligen. Själv hade jag trots det lite svårt att hänga med i de olika svängarna. Och det säger en del om Quantum of Solace som film.

Som actionfilm betraktat infriar Quantum Solace de höga förhoppningarna. Som Bond-film betraktat, tyvärr inte. Den intelligenta dialogen från Casino Royale är som bortblåst. Istället staplas actionsekvenser på rad med avbrott för någon ledtråd som för Bond vidare i sin jakt. Borta är elegansen från föregångaren. Borta är överblicken. Istället blir det ryckigt och osammanhängande. Och så fortgår det i en timme och 45 minuter.

När Casino Royale gick upp på biograferna blev jag positivt överraskad över hur filmskaparna lyckats nyskapa Bond-konceptet. Quantum of Solace fortsätter på samma inslagna bana och Daniel Craig i rollen som Bond kunde inte kännas mer rätt. Denna gång är han lite mer sliten, ännu råare, men också mer rutinerad. Judi Dench som M är utmärkt och Kurylenko som en annorlunda Bond-brud är ett intressant inslag, men det räcker inte.

Jag kan heller inte undgå att notera att den närmast obligatoriska och klassiska repliken: ”Bond, James Bond”, lyser med sin frånvaro i filmen. Det är en detalj förvisso, men det är också utmärkande för filmen som helhet – de små detaljerna som gör en Bond-film till just en Bond-film saknas. Och det kan knappast vara ett gott betyg.

Filmens betyg: 3/5 – Quantum of Solace är tveklöst en av årets bästa actionfilmer. Men av en Bond-film förväntar jag mig dessvärre mycket mer. Att hoppas att denna film skulle bli årets film var tyvärr att hoppas på för mycket.

Christian Bale är tillbaka i rollen som mörkrets riddare – Batman. Han ställs nu inför en psykotisk galning vid namn Jokern som ämnar sänka staden Gotham i en andra våg av kaos och förstörelse. Samtidigt har Bruces kärlek Rachel Dawson förälskat sig i stadens framgångsrike åklagare Harvey Dent.

Jag gick till biografen med högt ställda förväntningar. Batman Begins har jag sett ett otal gånger och är en av mina favoritfilmer. Jag räknade således kallt med att uppföljaren skulle överträffa föregångaren. Jag blev inte besviken – The Dark Knight infriar mina förväntningar. Och lite till.

Skådespelarinsatserna kan inte beskrivas som annat än fenomenala. Heath Ledger gör troligen sin livs roll som Jokern. Han är obehagligt psykotisk och samtidigt dödligt lekfull. Ledger stjäl praktiskt taget varje scen han medverkar i.

Maggie Gyllenhall som Rachel Dawson är också en välkommen förändring i jämförelse med den stela och osympatiska Katie Holmes. Christian Bale gör återigen en gedigen insats och lyckas väl förmedla Batmans inre kamp mellan vad som är rätt och vad han måste göra.

Intensiv beskriver filmen väl. Actionsekvenserna är välregisserade och tempot rasande. Dialogen är knivskarp och trovärdig. Dessutom belyser filmen på ett snyggt sätt den klassiska motsättningen mellan ordning och kaos.

Christopher Nolan tvekar heller inte att diskutera Batmans hjälteroll, vilket titeln uttryckligen återspeglar – han är en mörk riddare, vad invånarna Gotham behöver, inget annat. Batman tvingas därigenom ifrågasätta sin egen existens.

Min främsta kritik är filmens längd – 2 timmar och 38 minuter. Den tappar förvisso aldrig i tempo, men kunde med fördel ha varit något kortare. I sammanhanget är det dock knappast något anmärkningvärt.

The Dark Knight är inget annat än ett mästerverk och onekligen den bästa Batman-filmen hittills. Jag är kort sagt betagen.

Filmens betyg: 5/5 – Mörk, intensiv och med en Heath Ledger i högform. The Dark Knight är en omedelbar klassiker.

Om nu Firefly kan anses utgöra science fiction. Rymdwestern är nog en mer lämplig beskrivning. Oavsett hur man vill definiera serien är Firefly ett trevligt och nyskapande tillskott till genren. Mannen bakom serien är Joss Whedon, som tidigare skapat bland annat Buffy the Vampire Slayer.

Innan jag upptäckte Firefly hade jag sett filmen Serenity som är baserad på serien och även om jag gillade den så fick jag intrycket att något saknades. Nu när jag har sett serien hamnar filmen i ny dager. Det är tydligt att Whedon vill knyta ihop de lösa trådarna och ge de svar han aldrig hann ge och det gör han på ett utmärkt sett. Trots det är det en smula bitterljuvt när eftertexterna rullar in.

Firefly utspelar sig 2517 efter att mänskligheten lämnat jorden och koloniserat ett otal planeter i galaxen. Malcom ”Mal” Reynolds är kapten ombord det Firefly-klassade rymdskeppet Serenity och han är beredd att ta vilka jobb som som helt, såväl lagliga som olagliga och allt däremellan för att överleva. Samtidigt försöker de hålla sig undan Alliansen, en totalitära regim som styr stora delar av galaxen.

Den centrala berättelsen i såväl serien som i filmen är den 17-åriga telepatiska flickan River. När Serenitys besättning hjälper hennes bror Simon att frita henne från Alliansens grepp innebär det mer bekymmer och sedermera avslöjande av en mörk och fruktansvärd hemlighet som Alliansen till varje pris vill hemlighålla.

Det som utmärker Firefly är främst dialogen med kvicka kommentarer och humorblandat allvar, samt de starka karaktärerna, som visserligen till en början ter sig som arketyper, men som i serien får djup och egenheter som skiljer dem åt.

Såväl serien är visuellt slående, och även om CGI-effekterna på senare tid blivit ännu snyggare på senare tid är stridsscenerna intensiva och rymdflygningarna spektakulära. Kort sagt; de är välgjorda, utan att alltför mycket överskugga handlingen.

Men det som framför allt utmärker serien är omtanken – det är tydligt att Firefly beyder mycket för Joss Whedon och det syns i varje filmruta och i varje replik:

When ”Firefly” was cancelled, my heart got broke. Sounds a bit much, but it changed me. #

Trots seriens korta levnadstid och av de få avsnitten som sändes kan jag inte annat än konstatera att Firefly en av de bästa science fiction-serierna jag sett. Visst Firefly har inte samma kittlande psykologiska inslag som Battlestar Galactica eller ställer moraliska spörsmål på sin spets som i Star Trek, men kompenserar det gott och väl med sin briljanta humor och stil.

Om du sett inte Firefly eller filmen Serenity råder jag dig att göra det omedelbart. I den ordningen också.