Samtidigt som jag jagar tiden, försöker jag jaga bort den grå världen. Mer eller mindre framgångsrikt. En kopp te och rätt slipsval underlättar visserligen. Helgen var emellertid en färgsprakande tillställning i jämförelse.

I lördags var det nämligen födelsedagsfest hos en vän. Den första utmaningen var att hitta till hennes lägenhet. Att orientera sig till de bortersta delarna av Uppsala var inte helt utan bekymmer. I synnerhet för någon utan tillstymmelse till lokalsinne. Som jag. GPS är en bra uppfinning. Eller vänner som med bättre lokalsinne än en själv.

Väl där möttes vi av ett glatt sällskap, leenden och välkomstdrink. Mycket trevligt. Efter att, nära nog obligatoriskt, ha sett bidragen från den första deltävlingen av en större musiktillställning som händelsevis går av stapeln varje år, skruvade vi upp musiken och gjorde utrymme för ett dansgolv i hennes fina kök. Ek och rostfritt stål.

När klockan närmade sig någon timme efter midnatt var det emellertid dags att styra stegen hemåt. Att det hade varit en bra tillställning blev jag något smärtsamt varse om dagen efter. Det var onekligen med ett tungt huvud jag långsamt kravlade mig upp ur sängen för att klä på mig och traskade ner till V-dala nation för brunch. En kopp te och våfflor i gemytligt sällskap gjorde dock gott.

Mycket ambitiös kände jag mig när jag sedan satte mig på biblioteket för att läsa igenom rättsfallen till måndagens seminarium. Många skulle sannolikt kalla mig sinnesförvirrad. Pliktskyldigt skulle jag säga. En vän kom som tur var till min räddning och erbjöd en fikapaus. Ett välbehövligt avbrott från svårtolkade resonemang av EG-domstolen, särskilt om huvudet inte utan ett visst mått av tvång försöker förstå vad som faktiskt står på pappret.

Söndagen avslutades sedan med mysig middag och film hemma hos en vän. Jag hade dessutom försökt mig på konststycket att baka en ananaspaj. Riktigt gott. Det blev en underbar avslutning på en i övrigt färggrann helg.

Men i måndags var det tillbaka till verkligheten. Tillbaka till dagar med seminarier och timmar på biblioteket. Och om man så vill tillbaka till den grå vardagen. Men även om jag försöker jaga bort den finns det en trygghet i det rutinmässiga, en trygghet i det välbekanta. För vad vore det färgsprakande om det saknades kontrast?

Så hemtamt och tillfreds går jag genom en grå värld. Och känner mig nöjd med det. Juristen trivs som bekant i gråzonen. Inget är svart och vitt. Bara nyanser av grått. Och om inte får jag se till att byta slips till något mer färggrant.

I morgon tar en ny termin vid. Tillbaka till paragraferna. Tillbaka till juridiken. Och tillbaka till allvaret. Även om jag har haft otroligt roligt under min termin i exil skulle jag fara med osanning om jag sa att det inte är med ett visst mått av lättnad jag återvänder till juridiska institutionen. Jag antar att det endast att konstatera att man är förlorad. Hopplöst förlorad.

Men det visste man redan. Även om man kanske inte vågat erkänna det för sig själv. Det blir onekligen uppenbart när man studerar på en annan institution för en termin. Och det kunde inte ha blivit mer tydligt när jag fick min respons från mitt sluttal i retoriken. En student hade nämligen på sin lapp skrivit som konstruktiv kritik som såväl positivt som negativt: din personlighet är jurist. Jag hade svårt att inte le inombords när jag såg det. Träffande och sannolikt lite väl sant.

I mitt avslutande tal talade jag om vänskap, sann vänskap. Som upplagt för klyschor. Och i ett visst avseende blev det säkerligen lite klyschigt. Medvetet också. Men det gick mycket bra och jag var nöjd med innehållet i talet. Troligen var det mer känsloladdat än något tal jag hållit på retoriken, troligen mer känsloladdat än något tal jag hållit över huvudtaget. Och därmed förhoppningsvis en smula överraskande för publiken.

Men även om det är med en känsla av lättnad jag inser att allvaret tar vid i morgon har jag svårt att framkalla den där känslan av genuin motivation och förväntan. Men den kanske kommer. Kanske. Återstår att se i morgon antar jag. Gäller att ta sig i skjortkragen, rätta till slipsen och åter dyka ner bland lagtext, doktrin och rättsfall. Kommer troligen att känna mig som hemma. Välbekant och tryggt.

Helgen har gått i festligheternas tecken. I fredags var det tentafest för de som just tenterat diverse fördjupningskurser och igår var jag hos en vän som hade en utflyttningsfest. Hon åker nämligen till Australien för utlandsstudier. Det blev en gemytlig och trevlig kväll. Pratglada värmländskor och argentinskt rödvin. Och ett avsked.

Själv befinner jag mig åter i valens skymningsland. Tyvärr fick jag ett negativt svar på min ansökan om utlandsstudier till Kanada. Istället hägrar de brittiska öarna. I alla fall i mina tankar. Valet är inte gjort än. Jag har tills februari på mig. Under tiden är jag upptagen med att skamlöst framhäva mig som den främsta gåvan till diverse byråer inför sommaren.

Söndagskväll. Dags att lämna det gamla bakom en, omfamna det nya och försöka att inte bli överdrivet nostalgisk. För det har varit en bra termin i exil. Nya ansikten, nya människor. Vars personligheter inte är utpräglat jurister. På gott och ont. Och retorik kan vara riktigt spännande, nästan lika spännande som grundlagsutredningar och fel i vara. Men bara nästan.

Tentamen i retoriken var på många sätt en annorlunda upplevelse. Inte för att det var ovant att skriva en saltenta, utan för att vi dels skrev den i en föreläsningssal som av naturliga skäl inte direkt är lämpad för ändamålet, dels det något förvirrade intrycket tentavakterna gjorde. Tacka vet jag Gimogatan och de närmast militära instruktionerna vi får på juristprogrammet.

Ämbetsmannafesten vill jag också nämna särskilt. Temat var sällskapsresan. Och det blev en sällskaplig kväll. Minst sagt. Själv hade jag, som alltid, min kostym och denna gång dessutom en tekopp i handen. Mina kunskaper är en smula bristfälliga när det kommer till Sällskapsresan, men jag var övertygad om att det i någon av filmerna fanns en engelsk lord eller dylikt. Därav tekoppen.

Väl på Jontes serverades vi en välkomnande hälsodryck. Något spetsad ska väl tilläggas. Sedan delades vi in i länder och två lag; rött och gult. Själv blev jag amerikansk och på min lapp stod det ”Real heroes are from the states”. Jag kunde inte annat än le lite när jag såg lappen. Hur det kommer sig att jag hamnade i det röda laget övergick dock mitt förstånd. Jag som alltid stått en smula till höger på den politiska skalan.

Sittningen i övrigt var fantastisk. De två lagen skulle exempelvis framföra en sång med tillhörande koreografi. Jag kan inte påstå att min koordinationsförmåga är bra, men min avslutande solosång bör åtminstone genererat en stilpoäng. I alla fall enligt mitt tycke. Troligtvis var det falskt.

Efter sittningen öppnade så klart dansgolvet. När jag vaknade upp dagen efter hade jag ont i såväl rygg som i knäna. Troligtvis från några mindre väl valda danssteg. Omställningen till normaltid var välkommen, vilket är en mild underdrift.

Och idag är det åter måndag. Tillbaka till studentens vardag. Nåväl, så mycket vardag det än kan bli. Jag har tillbringat dagen med att finslipa på ett personligt tal jag ska hålla i den retoriska talarkursen. Att tala om sig själv inför andra har jag aldrig haft problem med. Snarare tvärtom. Men att sätta ihop ett tal som är både personligt, underhållande och inte alltför klyschigt är knappast lätt.

Utanför mitt fönster faller höstmörkret. Jagar bort dagen. Och klockan är blott kvart över fem.