Efter ett besök i London och en mycket intressant guidetur i parlamentet, ledd av en charmig äldre herre full av anekdoter, med Erasmus-föreningen i onsdags, skyndade jag mig hem för att packa min resväska för att sedan på torsdagseftermiddagen släpa ner den till stationen i Reading. Förväntansfullt satte jag mig på bussen mot Heathrow, planet till Sverige och flickvännen.

Efter en timmes bussfärd klev jag av bussen och styrde snabbt stegen mot terminal tre. När jag väl gått ombord planet och sedan kunde se hur den brittiska huvudstaden krympa utanför flygplansfönstret för att därefter försvinna ur sikte insåg jag att jag äntligen var på väg.

Och när jag så klev av planet på ett märkbart kyligt Arlanda kunde jag inte annat än känna mig en smula lättad. Det finns en trygghet i det välbekanta. Parkettgolvet på flygplatsen ekade när jag med bestämda steg gick mot bagageutlämningen. När bussen sedan gled in på Uppsala station kändes som att jag vandrade i en surrealistisk dröm. Är jag hemma igen, undrade jag stilla, medan jag släpade min resväska genom stationen. Allt såg onekligen sig likt ut.

Några minuter senare stod jag utanför flickvännen port och knappt en halv minut efter att jag meddelat att jag äntligen var framme kunde jag se en överlycklig flickvän rusa ner för trapporna för att öppna ytterdörren och kasta sig om min hals. Och trots att det endast var några grader ute kunde jag inte känna något annat än hennes värme. En våg av saknad, glädje och berusande lycka sköljde över mig.

De följande dagarna kan inte beskrivas som något annat fullkomligt underbara. Allt var som vanligt igen. Det liv jag jag på sätt och vis temporärt lämnat hemmavid fanns kvar. Och det var minst sagt betryggande. Vi lagade god mat, drack gott vin, myste framför TV:n och den obligatoriska fredagsunderhållningen. På lördagen traskade vi till domkyrkan för att tända ljus för våra bortgångna anhöriga. Lyckliga, hand i hand, gick vi genom ett höstlikt Uppsala, småpratandes och bara njöt av varandras sällskap.

Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag vandrade i en dröm. Och när jag sedan sent på söndagskvällen satt på bussen tillbaka till Reading och kunde se hur det brittiska landskapet uppslukas av det kompakta mörkret kunde jag inte annat än fråga mig om så var fallet. Jag visste att det inte hade varit en dröm, och även om det kändes så kunde jag med ett leende konstatera att det i sådana fall hade varit en sällsamt vacker dröm.

Det var således ett brutalt uppvaknade när jag vaknade på måndagsmorgonen och insåg att jag åter befann mig i mitt lilla rum i England och att det var dags att gå upp, klä på sig och traska iväg på dagens föreläsningar. Och nu sitter jag här, återigen framför datorn, med en kopp te och en rad rättsfall inför morgondagens seminarium i engelsk kontraktsrätt.

Borde ta tag i verkligheten, men vill hellre drömma mig bort. Klänga mig fast vid helgens minnen så länge jag bara kan. Saknad, men även en betryggande tanke att om drygt två veckor så kommer flickvännen hit. Novembermörkret har sänkt sig över Reading. Från ett litet fönster skiner dock ljus. Om det är flitens lampa återstår att se.

Och i viss mån saker man till och med kommit att uppskatta. Förvisso med den betryggande insikten att det endast rör sig om en begränsad tid i mitt liv. Veckorna passerar således. Men knappast utan intressanta inslag. Mellan föreläsningarna och timmar med näsan djupt begraven i vidlyftiga och minst sagt förvirrande engelska rättsfall har jag försökt utnyttja tiden till fullo för diverse äventyr.

Föregående helg följde jag exempelvis med Erasmus-föreningen till den romerska staden Bath. Jag hade följaktligen ställt klockan för tidig väckning på lördagsmorgonen. Och det var inte utan att känna sig en smula underlig jag drog på mig rocken och styrde stegen mot universitet där en buss väntade medan resten av huset sov. Efter en bussresa på drygt en och en halv timme anlände vi så i ett kyligt Bath.

Det första som slog mig var hur annorlunda Bath framstod i jämförelse med Reading. Inget rött tegel, breda gator och romersk arkitektur. Inte olikt en förvirrad skolklass traskade vi från parkeringen med siktet inställt på den stora klosterkyrkan belägen i centrala Bath. Och vilken syn! Vackert utpräglad med stenornament och glasfönster i alla möjliga färger stod den där. En aning inklämd får väl erkännas. Men oerhört vacker.

Därefter traskade vi vidare för att se fler historiskt kända byggnader, däribland The Royal Crecent, vackert belägen med tillhörande trädgårdar. När vi avverkat de obligatoriska sevärdheterna styrde vi sedan åter stegen in mot stadskärnan. Efter några timmars fönstershoppande fann jag mig slutligen, något frusen och trött i benen, på ett mysigt litet kafé med en bra bok och en varm kopp choklad.

Några timmar senare när mörkret lagt sig över den böljande engelska landsbygden rullade bussen åter in på universitetsområdet i Reading. Att jag var trött, hungrig och i ett stort behov av en värmande dusch var en underdrift. Resan till Bath hade emellertid givit mig mersmak av dylika äventyr och jag bestämde mig omedelbart att jag den följande helgen skulle ta tåget till London.

Sagt och gjort; igår stod jag på perrongen på Reading Station, väntades på tåget som skulle ta mig till Paddington Station och den brittiska huvudstaden. Av en slump träffade jag några andra Erasmus-studenter där som även de hade bestämt sig för att åka in till London. Och en halvtimme senare tog jag mina första stapplande steg på den gigantiska tågstationen. Vi styrde omedelbart stegen mot tunnelbanan som tog oss in till Oxford Circus, där vi sedan skiljdes åt.

Jag hade nämligen stämt träff med en vän som studerar i London. Men dessförinnan hade jag givetvis, den hängivna Mac-användare som jag är, bestämt mig för att besöka Apple Store på Regent Street. Och det kändes onekligen stort att traska in bland ett hav av datorer. När jag så hade avslutat min vallfärd traskade jag vidare mot Picadilly Circus. Samtidigt som London kändes överväldigande fann jag mig ganska snart till rätta och kunde konstatera att det är en fullkomligt fantastisk stad.

När jag så hade mött upp min vän på Picadilly traskade vi tillbaka längs Regent Street och han visade in mig i ett exklusivt varuhus. Vi satte oss ner i varuhusets kafé och beställde in eftermiddagsté och scones. Synnerligen brittisk. Och jag kan utan att överdriva konstatera att det var det godaste Earl Grey jag druckit på mycket länge. Gott så, med tanke på priset, konstaterade jag belåtet när vi därefter gick vi vidare mot Trafalgar Square, där min vän tog tunnelbanan hem. Själv traskade jag vidare med siktet inställt på Big Ben, Westminister Abbey och parlamentet.

Efter vad som närmast kan karaktäriseras som en odyssé genom Londons gator, förvisso med den obligatoriska turistkartan i högsta hugg (som dock föga hjälpte när jag helt plötsligt fann mig ståendes framför Buckingham Palace), bestämde jag mig för att ta tunnelbanan tillbaka till Paddington Station. Och när tåget långsamt rullade ut från stationen med destination Reading satt jag med ett förundrat leende och kunde konstatera att jag snarast måste återvända till London.

Och nu sitter jag här, denna söndagskväll, i vanlig ordning med en kopp te. På torsdag återvänder jag hem några dagar för att äntligen få återse flickvännen min. För även om den senaste månaden har varit full av äventyr går det inte en dag utan att jag saknar henne. Höstmörkret har sänkt sig över Reading. En månad i England har passerat. Overkligt.

Det var i söndags eftermiddag jag landade på Heathrow efter att ha varit tvungen att byta plan på Arlanda på grund av ett tekniskt problem. Resan börjar i alla fall bra, tänkte jag när jag satt i flygkabinen och kaptenen meddelade att vi skulle ta ett annat plan. Några timmar senare och väl framme på brittisk mark styrde jag sedan stegen till bagageutlämningen och gränskontrollen.

När jag traskat genom kontrollen och hämtat min packning blev jag dock stannad av en tulltjänsteman. På ett vänligt och brittiskt artigt, men bestämt sätt bad han att få se mitt pass. Efter att han kastat en snabb blick på det tackade han och jag kunde fortsätta. Fri rörlighet för personer inom EU är onekligen trevligt, konstaterade jag medan jag fortsatte att släpa min tunga resväska och handbagage mot busscentralen. En stund senare satt jag således på en buss från den gigantiska flygplatsen till min slutdestination – Reading. Äventyret hade onekligen börjat.

Mitt första intryck av den lilla brittiska staden när bussen långsamt rullade in var att engelsmännen synes ha en oförståelig förkärlek för rött tegel. Rött tegel, överallt. Inte nog med att de kör på fel sida vägen, tänkte jag stilla. Jag tog därefter en taxi till det som skulle bli mitt hem för de kommande läsåret. Hillside Court. Förvirrad, trött av resan, och troligtvis en smula överväldigad stapplade jag in i det gamla sällskapsrummet, hälsade och fick min rumsnyckel. Rummet mitt är typiskt brittiskt – spartanskt med grå heltäckningsmatta och blommiga gardiner. Så brittiskt det kan bli med andra ord.

Efter att ha lastat in mitt bagage tog jag en promenad för orientera mig en smula. De som känner mig vet att jag har vad man med en mild underdrift kan kalla ett uruselt lokalsinne. När jag som bäst traskar in på campusområdet närmar sig en man mig med resväska. Plötsligt utbryter han på ren svenska att han känner igen mig. En av de första människor jag pratar med i Reading, några tusen mil hemifrån, är en svensk. Från Uppsala dessutom. Ett oväntat sammanträffande, minst sagt.

Den gångna veckan har passerat relativt fort. På måndagsmorgonen registrerade jag min ankomst och på eftermiddagen var det ett välkomstmöte för samtliga Erasmus-studenter. De gratulerade oss för att vi vågat ta steget hit och inte minst för att vi hittat föreläsningssalen. Och jag håller med om det sistnämnda – det var en bedrift; undangömd i en avlägsen byggnad på området. Deras huvudsakliga budskap på klassiskt Douglas Adams manér var att inte gripas av panik, utan saker och ting kommer att ordna sig sinom tid. Redan i denna stund kände jag mig något bättre till mods.

På tisdagen var det möte med den som är ytterst ansvarig för Erasmus-studenter på juridiska institutionen här – en mycket trevlig professor som synes gilla Uppsala när jag nämnde att jag var från Sverige. ”A magical place”, sa han med utpräglad brittisk dialekt och uppmanade sedan omedelbart alla att besöka min kära hemstad. Sedan kom nästa chock – det är vi som studenter som är ansvariga för att få ihop vårt schema. Efter en del pusslande, smått misströstande har jag dock nu fått ihop mitt schema och de kurser jag ska läsa. Det blir avtalsrätt, arbetsrätt, mänskliga rättigheter och så kriminologi. Dessutom ska jag skriva en stor uppsats i valfritt ämne under sommarterminen. Blir nog bra.

På onsdagen sedan besökte jag den så kallade ”Freshers’ Fayre” – ett stort tält där universitetets samtliga föreningar ställt upp och försöker locka nya medlemmar. Naturligtvis gick jag med i deras motsvarighet till juridiska föreningen. Och givetvis Erasmus-föreningen också.

Onsdagseftermiddagen togs upp av en obligatorisk (så obligatorisk att man var tvungen att intyga sin närvaro med särskilda lappar) föreläsning (snarare propagandamöte) om brandsäkerhet. De synes ta det på största allvar här. Det är således inte tillåtet att varken ha egna lampor eller värmeljus på rummen. Följaktligen mysfaktor noll. Tråkigt, men kanske förståeligt.

Torsdagen tillbringade jag med att reda ut mitt schema och orientera mig. Dessutom registrerade jag mig på deras motsvarighet till studenthälsan och fick samtidigt vaccinera mig gentemot hjärnhinneinflammation. De tar tydligen vårt välbefinnande på lika stort allvar som brandsäkerheten. Och det är ju i alla fall positivt. Insikten om att jag ska vara här i Reading ett tag började långsamt sjunka in vid det här laget. Något skrämmande, men samtidigt intalar jag mig att det kommer att gå bra.

På torsdagskvällen tog jag mig ner till studentkåren och kareokebaren för att ta några drinkar med några andra Erasmus-studenter. Väl där fick jag se tyskar praktiskt taget misshandla mina favoritballader. Håll er till Kraftwerk och Rammstein, tack. Fredagen sedan passerade stillsamt. På kvällen hade jag blivit inbjuden till vinmingel med juridiska föreningen. Jag minglade runt, smuttade på det förfärligt blaskiga rödvinet, och hälsade på de flesta, så entusiastiskt att jag slutligen fann mig, ovetandes ska tilläggas, småpratades med rektorn för Reading School of Law. Trevligt.

Och nu sitter jag här tusentals mil hemifrån i ett främmande och besynnerligt land, givetvis tillsammans med en kopp te, precis som jag misstänkte att jag skulle göra när jag först fick reda på att jag skulle till England. Vissa saker förändras aldrig, antar jag. Och det är bra så.

En viss nervositet har givetvis även infunnit sig. Men för att förebygga eventuella osäkerhetsmoment har jag vidtagit alla åtgärder jag kan komma på. Således har jag granskat såväl mitt boende som campusområdet och gjort virtuella guideturer i Reading med hjälp av Google Maps, letat fram kartor över Heathrow, och gått med i varenda Facebook-grupp som har något med universitetet att göra.

Sedan har jag även skaffat mig ett Skype-nummer och resväskan har jag fyllt med både nätverkskabel och eladapter. Som den person med kontrollbehov jag är har jag med andra ord knappast lämnat något åt slumpen, vilket som min flickvän leende påpekade förtar lite av poängen. Lite, kanske. Men jag kommer förhoppningsvis inte gå vilse. Förhoppningsvis.

Och medan dagarna i Sverige blir allt färre ser jag tillbaka på september. Knappt fyra veckor har passerat sedan jag återvände till studenternas stad, men tiden känns betydligt längre än så. Sommaren som i juni framstod som oändlig har nu tonat bort i en parentes. Tiden är onekligen relativ. Men samtidigt beror det givetvis även på att flickvännen och jag försökt utnyttja tiden tillsammans till fullo innan jag åker.

Vi har således på de två veckor som passerat sedan jag skrev här senast hunnit ha ett inflyttnings- och avfärdsmingel hemma i lägenheten. Inflyttning eftersom jag på sätt och vis kan säga att jag flyttat in och avfärd eftersom jag snart åker. Det blev en stillsam och mysig tillställning med lite olika snittar och trevligt sällskap. Sedan har vi dessutom firat Sandras morfar som nyligen fyllde 75 år. Hans lilla hus i Malmköping praktiskt taget invaderades av den närmaste släkten, god mat, livliga barn och rosa champagne. Kaosartat och hjärtligt, precis som det ska vara.

Mitt i släktkaoset passade vi också på att meddela att Sandra och jag trolovat oss. Och plötsligt befann jag mig i ett hav av kramar och välkomnanden och kunde knappt få ur ett ord på grund av det positiva gensvaret. Det var den 9 september som Sandra och jag, hand i hand, uppklädda, traskade till domkyrkotrappen för att byta två vackra silverringar med varandra. Omtumlade och upprymda av lycka gick vi därefter vidare till en närbelägen italiensk restaurang för att fira med middag, vin och ljus.

Och här sitter jag nu. Med en ring på fingret och en flickvän jag inte kan tänka mig leva utan, samtidigt som timmarna och dagarna försvinner. Onekligen blandade känslor. Snart tar äventyret vid. Teet har, medan jag plitat ner dessa meningar, svalnat i min kopp. På något sätt vet jag att jag kommer att passa in utmärkt i England. Eller kanske till och med bättre än dem själva, som en vän så passande uttryckte det. Dags för mer te.