Insikten har dock inte riktigt hunnit sjunka in ännu. Och min tidigare osäkerhet över mitt val har nu istället bytts ut till förväntan. Skräckblandad förväntan, ska nog erkännas. Det känns dock oerhört skönt att slippa vandra i ovetskap. Och att veta att jag vid det här tidpunkten nästa år kommer att befinna mig oräkenliga mil, med största sannolikhet också med en kopp te, bort fascinerar mig.

Få ord. Många dagar. Det är en koncis men träffande sammanfattning av den senaste veckan. Det är dock knappast ett tecken på att dagarna varit händelselösa. Snarare tvärtom! Tankarna går omedelbart till föregående helg och föreningsstämman och ett i många avseenden annorlunda alla hjärtans dag-firande.

På föreningsstämman fick vi en ny ordförande och därtill en ny sekreterare, vilket innebar att jag äntligen formellt kunde frånträda min post. Ett kapitel som sedan i december känts som avslutat fick så sitt definitiva slut. Således kan man numera fint titulera sig själv som sekreterare emeritus i föreningen.

Efter stämman styrde jag tillsammans med några vänner stegen mot kvarnen för inhandling. Ensamma själar som vi är hade vi bestämt oss för att fira den skenbart rosa-skimrande dagen tillsammans med god mat, glass och tilltugg i ohälsosamma mängder, och Disney-filmer. Givetvis.

Det blev föga förvånande en Disney-afton av sällan skådat slag – vi hann se Belle dansa i det sagolika biblioteket, Aladdin upptäcka anden i lampan, Robin Hood vinna skyttetävlingen, och sjöjungfrun förvandlas till människa. Underbart. Och efter att ha avverkat fyra filmer var det dags att traska hemåt i den kalla och stjärnklara Uppsalanatten. Ensamhet känns onekligen mindre ensamt i goda vänners sällskap.

Tankarna återvänder till drömmarnas öar. Jag smuttar ytterligare lite på mitt te. Timman är sen. I morgon är det en ny dag. Troligtvis på biblioteket med huvudet djupt nere i kurslitteraturen. En helt vanlig söndag i en juriststudents liv med andra ord.

Åter tillbaka på Juridicum. Åter tillbaka till paragraferna. Och åter tillbaka i gamla mönster. Onekligen välbekant och på något sätt tryggt. Kanske i ett visst avseende lite väl tryggt. Terminen i exil förpassas till minnet och tonar långsamt bort. Och vore det inte för att jag lärt mig en och annan retorisk term skulle jag nästan kunna tro att jag knappt varit borta.

I fredags bröt jag emellertid mönstret genom att ta tåget till huvudstaden. Jag skulle nämligen intervjua den verkställande ledamoten Gunnar Strömmer på den ideella organisationen Centrum för rättvisa för en artikel till Press Judicata. Efter att ha traskat genom en kall och grå huvudstad, förbi den kungliga slottet och mot skeppsbron hittade jag slutligen rätt.

Jag måste ha framstått som en smula förvirrad och vilse när jag något tidigare än vad som avtalats ringde på deras dörr. Deras kontor var dessutom beläget i källaren och för närvarande under konstruktion så jag traskade rakt in i arbetsrummet utan att vara medveten om det. Efter att ha hälsat på samtliga slog vi oss slutligen ner i ett litet lunchrum med pentry.

Vi samtalade i omkring 45 minuter om juridisk aktivism, grundlagsutredningen och en författningsdomstols vara eller icke vara – jag är förvånad över att jag i efterhand kunde tyda mina egna minnesanteckningar, som jag febrilt tecknat ner under samtalet. Kort, men intensivt beskriver mötet väl.

För innan jag visste ordet av satt jag bussen hem till mor min för en snabbvisit och middag. Klockan slog tio när jag slutligen kunde skymta de två kyrkotornen från tågfönstret. Trött, och besynnerligt nog, något vilsen, styrde jag stegen hemåt.

På lördagen var det dags för årets första ämbetsmannafest. Denna gång utan tema, vilket förvisso knappast gjorde någon skillnad för mitt vidkommande – jag brukar komma i kostym vilket som. Det är endast valet av skjorta och slips som brukar variera. Stiligt, brukar mitt tema vara. Vissa traditioner är till för att hållas, menar jag bestämt.

I sedvanlig ordning avtackade även den nya styrelsen mig och fröken ordförande. Som tack för mitt arbete som föreningens sekreterare under föregående år hade de köpt några saker som enligt deras mening karaktäriserar mig.

Jag fick nämligen te och två fina tekoppar (som till min förtjusning också matchar mina underlägg), en Disney-film och chips. Onekligen träffsäkert. Vad gäller det sistnämnda kan jag emellertid säga att jag inte är överdrivet förtjust i chips. Förutom efter ett och annat glas vin, ska kanske tilläggas.

Då är snart denna måndag till ända. Springsteen sjunger från ”Working on a Dream”. Och jag fortsätter att arbeta på min dröm. Vag och diffus till trots. Det är drömmarna som för en framåt. Åtminstone vill jag intala mig det.