Jag kastar en blick på min föga uppdaterade hemsida och kan snabbt konstatera att det har gått en tid sedan jag skrev något här senast. Det beror emellertid inte på att den senaste tiden har varit händelselös. Tvärtom! Det är knappt så att jag vet vart jag ska börja. Livet som de tidigare inläggen skildrar framstår nu på något sätt som avlägset, trots att det rör sig om blott två månader. Två underbara månader.

Sedan i april har jag hunnit fira påsk tillsammans med flickvännen hemma i Stockholm, besöka hennes föräldrar, närvara på hennes systers studentskiva och studentmottagning, gå på Valborgsbal på slottet, dansa på en finlandsfärja till Helsingfors och fira tre månader tillsammans. Sedan har tiden givetvis varit fylld av studier i arbetsrätt. Dagarna och veckorna har således rusat förbi.

Mest av nostalgiska skäl och för min egen skull (och för en och annan intresserad läsare) följer härmed en mer ingående sammanfattning av de viktigaste händelserna från tiden som gått.

Gula fjädrar och godis

Efter det intressanta besöket på Arbetsdomstolen närmade sig påskhelgen med rasande fart. Då flickvännens föräldrar bestämt sig för att fira påsken i Norrland tog vi tåget från Uppsala för att fira med mina föräldrar i den kungliga huvudstaden. Det blev en påsk i ordets rätta bemärkelse. Gula fjädrar i påskris, godis och mat i mängder, snapsvisor på sant studentikost manér och ett glas rosévin i vårsolens glans på den nya altanen. Underbart. Och välbehövligt avkopplande.

En bal på slottet

Med påsken bakom oss närmade sig Valborg. Uppsala praktiskt taget höll andan av förväntan inför den sedvanligt stundande invasionen. Men för min egen och flickvännens del skulle det bli en något annorlunda Valborg. En Valborg med bal på slottet.

Vi hade anlände sent dagen före Valborg efter att ha besökt flickvännens systers studentskiva, på vilken vi för övrigt fick applåder för något som blev ett dansuppträdande, men vars avsikt var att få folk upp på dansgolvet. Syftet förfelades kanske en smula, men kul var det.

Efter att ha sovit ut, ätit en snabb frukost begav vi oss, med klänning och frack under armen, till Triangelparken för champagnefrukost i gräset med mousserande vin, vindruvor och ost. Därefter var det dags för balförberedelser; flickorna gjorde i ordning håruppsättningar medan herrarna spelade Wii. Själv smuttade jag vidare på det mousserande vinet.

När klockan närmade sig fyra promenerade vi gemensamt bort mot det rosa slottet. Efter en stunds fotografering för att föreviga ögonblicket begav vi oss in. I den stora festsalen hade flera långbord dukats upp med vita linnedukar, porslin och silverkandelabrar. Serveringspersonalen stod prydligt uppradad längst den ena långväggen.

Då det var Allmänna sången som arrangerade balen kunde jag till min förskräckelse slå upp sånghäftet och se att de inkluderat noterna till visorna. När de sedan stämde upp i sång var det inte mindre än femstämmigt. Själv sjöng jag med efter bästa förmåga. Bra eller dåligt låter vi vara osagt. Maten sedan kan inte beskrivas som något annat än fullkomligt utsökt.

Efter en mycket trevlig sittning i glada vänners sällskap begav vi oss ut på borggården för att beskåda när kören sjöng in våren vid Gunillaklockan. Samtidigt gick solen ner bakom kyrktornen i horisonten. Inget annat än magiskt.

När våren officiellt hade förkunnats ankommen gick vi åter in och snabbt styrde stegen mot festsalen, där långborden hade dukats undan och gjort utrymme för ett stort dansgolv. På den lilla scenen hade en orkester fattat sina instrument. Och tills klockan närmade sig ett svängde så jag och flickvännen runt i den stora salen på slottet tills fötterna värkte och tröttheten infann sig. En bal på slottet. Sagor kan uppenbarligen bli verklighet. Om än för en kväll.

Tillsammans på öppet hav

Med Valborg bakom oss hade så våren kommit för att stanna. För att ladda upp inför det stundande tentaplugget föreslog en av flickvännens vänner att vi skulle åka på en kryssning till Helsingfors tillsammans. Sagt och gjort; efter att ha tagit den designerade bussen från Uppsala klev vi ombord till musik från en stråkkvartett på färjan som skulle ta oss till grannlandet i öster. Tanken till Titanic-filmen var inte långt borta.

Vi styrde omedelbart stegen till vår hytt; en fin tvåbäddshytt med utsikt över promenadstråket i mitten av båten. Efter att ha packat upp våra tillhörigheter begav vi oss ner på jakt efter ett lämpligt vin till den medtagna middagsmaten, som vi sedan åt på sängen. Därefter var det dags att inspektera båtens dansgolv och barer. Och efter flera timmars premiärdans och kareoke (från flickornas sida) gick vi i säng förhållandevis tidigt.

Jag stapplade mig upp ur sängen påföljande morgonen alldeles för tidigt (läs: vid sjusnåret), en smula irriterad över tidsskillnaden mellan Sverige och Finland, för att gå ner och mötas av en enorm frukostbuffé. Samtidigt som jag åt min tredje portion fruktsallad gled färjan in i hamnen i Helsingfors. Välkommen till Finland tänkte jag stilla. Ytterligare ett land att kryssa av från listan.

Och Helsingfors infriade onekligen våra förväntningar när vi kunde konstatera att regnet praktiskt taget öste ner över den finska huvudstaden. Vi tog spårvagnen in till ett shoppingcentrum där flickorna roade sig med att kolla på skor och kläder medan herrarna pliktskyldigt stod och tittade på. Påtagligt frusna och blöta återvände vi till båten för en eftermiddagslur innan kvällens middagsbuffé. Och vilken buffé! Samtidigt som vi skålade och åt kunde vi beskåda hur den långsamma solnedgången fick havet att stå i brand.

Efter att ha praktiskt taget rullat ut från restaurangen, och efter en kort förfest, begav vi oss till det stora dansgolvet som gungade i takt med vågorna. Storm undrade vi, normalt sa personalen med ett välvillig leende. Vi dansade sedan natten långt, stundom till endast andras beskådan. En och annan uppmuntrande applåd fick vi dessutom. I gengäld bjöd vi på ett lyft, oräkneliga snurrar och lite skådespel till en välkänd Abba-låt. Det var länge sedan jag haft så kul på dansgolvet.

Trötta vaknade vi upp morgonen därefter, återigen på svenskt vatten. Och efter att ha tagit bussen hem, lämpat av väskorna i hallen, pustat ut, kunde jag konstatera att devisen borta bra men hemma bäst aldrig blir utsliten.

Sjung om studentens lyckliga dag

Efter att såväl jag som flickvännen skrivit våra tentor begav vi oss till huvudstaden för att fira hennes systers student. Man kan onekligen känna sig gammal för mindre. Vi anlände hemma hos flickvännens föräldrar, jag dagen till ära klädd i rosa slips. Frusna och i regn stod vi sedan, med plakat i högsta hugg vid utspringet till gymnasieskolan, och gratulerade systern för avklarade studier.

Därefter styrde hon och flickvännen stegen till de väntande flaket. Själv följde jag med i bilen hem till föräldrarna för förberedelser inför mottagningen. Efter att ha ätit buffé, minglat runt med släkt och vänner sjönk jag sedan ner i soffan, fullkomligt utmattad.

Förmiddagen därpå tog flickvännen och jag tåget hem till studenternas stad för att tillbringa en sista kväll tillsammans, innan hon nästföljande dag skulle styra kosan mot det norrländska metropolen Solleftå för att nu till sommaren arbeta som folkbokföringshandläggare på Skatteverket. Det var med tungt sinne och saknad jag såg den svarta bilen rulla ut från gatan och försvinna. Insikten om att jag kommer upp och hälsar på om en vecka tröstade föga.

Blickar mot sommaren

Och då är vi tillbaka där jag började. Tillbaka i en grå huvudstad. Men bara för ett tag. På lördag styr jag som sagt kosan mot Solleftå för att fira midsommar i de norrländska skogarna. Äventyr bland hjortron och mygg således. Sedan följer sex veckors sommarjobb som kreditassistent, och icke att förglömma; U2-konstert på Ullevi. Äntligen ska jag få se mitt favoritband praktiskt taget rocka sönder Göteborgs stolta arena.

Sommar och ledighet. Och bloggens återkomst. På något sätt synes det höra samman.

Men även om det rått en viss tystnad här betyder det inte att jag varit sysslolös. Snarare tvärtom. Sedan jag senast plitade ner några meningar här har jag exempelvis hunnit tentera kursen i internationell företagsbeskattning, återuppleva 90-talet och dansat tills benen tröttnat på P3-gasquen som gick av stapeln föregående helg.

Jag har således lämnat skatterättens klara, men visserligen komplicerade, domäner till förmån för arbetsrätten och en vokabulär bestående av stridsåtgärder, blockader och uppsägningar. Onekligen spännande. Jag ser ser dessutom fram emot morgondagen, då vår kurs ska närvara på huvudförhandlingen i slutetappen i slutetappen av det välkända Laval-målet. Det är skadeståndsfrågan till följd av den otillåtna blockaden som ska upp till prövning. Och givetvis blir det röd slips till huvudförhandlingen. Är man i Arbetsdomstolen så är man.

Att få återuppleva 90-talet var också på många sätt spännande. Det var några vänner som hade samlat festeliten, som de så passande uttryckte det under temat 90-tal. Själv kom jag således klädd i munktröja och mittbena. Det förstnämnda vet jag inte om man kan säga är utpräglat 90-tal, men blotta faktumet att jag dök upp i en munktröja och inte skjorta och kavaj var nog tillräckligt för att skapa uppmärksamhet.

Föregående helg var även den festlig. Den årliga P3-gasquen, då ekonomer, jurister och läkare samlas för en stor sittning i syfte att utbyta pikar och umgås över kursgränserna, gick nämligen av stapeln. På Jontes hade emellertid några vänner arrangerat en alternativ sittning med sushi, tal och vin. En utmärkt kombination.

Efter en mycket trevlig alternativ sittning och möjligen något för få bitar sushi i förhållande till intaget av alkohol styre flickvännen och jag stegen mot Stockholms nation för dans. Efter flera timmars inspirerade danssteg traskade vi sedan hem trötta med värkande fötter, men nöjda med kvällen.

Söndagen tillbringades sedan, fullkomligt obefogat, på biblioteket för att stilla samvetet inför den kommande veckan. Samvetet stillades möjligen, men jag kan inte påstå att jag fick så mycket gjort. Egentligen. Och det är något oklart om det är över huvudtaget tillåtet att gå till biblioteket dagen efter en av vårens största sittningar. Till mitt försvar hävdar jag att det inte var min idé.

Veckorna flyger visserligen förbi, men livet ler mot mig. Och jag ler tillbaka. Och möts samtidigt av en blond flickas glittrande gröna ögon. Ensam har jag tidigare traskat genom den lilla lärdomsstaden i norr. Men inte längre. Det är som om jag återfunnit något jag inte visste jag saknade, men som jag nu inte skulle kunna tänka mig leva utan. Lycklig vandrar jag numera genom ett vårigt Uppsala.

Således vårens ankomst. Dags att hänga in vinterrocken och ta fram vårslipsarna. Det om något måste vara ett vårtecken.

Jag förväntar mig nästan att sagan skulle börja med de sedvanliga orden ”det var en gång”. Men i själva verket börjar den med en inbjudan. I lördags var det nämligen kommittéfest på Jontes och trots att jag inte suttit i kommittén blev jag inbjuden. Något man givetvis inte kan tacka nej till. Och tur är väl det, annars hade sagan knappt börjat innan sista ordet var skrivet.

Efter tre timmars diskussion om Juridiska föreningens budget för nästkommande år kändes det nästan som en befrielse att få dra på sig kostymen och se fram emot en trevlig kväll med sång och god mat. Och det blev onekligen bådadera. Själv lyckades jag stämma upp i såväl Disney-låtar som studentssången innan efterrätten hade dukats fram.

Efter sittningen gjorde i vanlig ordning plats för dansgolv på nedervåningen. Och innan jag ens förstått eller ens börjat att förstå vad som hänt dansade vi där tillsammans. Blickarna möttes. Timmarna försvann. Inget existerade förutom den blonda flickan. Men snart började verkligheten hinna ikapp mig. Sagans skimmer falnade. Men för en stund hade hon lyckats tina upp ett sedan länge fruset hjärta. För en stund lyckades hon rämna den mur jag så omsorgsfullt byggt upp.

Jag vaknade morgonen därefter, påtagligt trött och en smula förvirrad ska väl erkännas. En vän hade lovat en lugn söndag med musikaler och film och det kan man inte tacka nej till. Jag begav mig således vid halvtvå snåret ut i ett vitt Uppsala och styrde stegen mot Väktargatan. Själv hade jag inte sett Chess tidigare så det var en trevlig överraskning. Och jag kunde inte undgå att tänka när jag satt där i fåtöljen under en filt; så långt borta, men ändå så nära. Verkligheten krossar illusionen.

Jag som alltid haft fötterna på jorden känner hur fotfästet inte längre är lika stabilt. Faller jag? Eller inbillar jag mig? Jag slår bort tanken. Tar en klunk te. Vänder blicken till världen utanför mitt fönster. Snön yr fortfarande utanför. Jag drar en djup suck och återvänder till sakerna jag borde göra.

Idag hade jag min första lektion i den nya kursen i retorisk analys. Den smula förvirrade läraren som spontant började tala om papegojor innan han ens hunnit introducera sig själv eller ämnet betonade vikten av ett reflekterande perspektiv. Någon definition gav han inte över vad han menade med perspektivet.

Men jag tolkade det som att åter skåda saker man kanske redan avfärdat, att åter skåda saker man möjligen begrundad för att kanske se dem i ett nytt ljus. Det kan nog också sägas vara en av anledningarna varför jag skriver över huvudtaget. Ibland till synes utan mening och syfte ska erkännas. Men det kan också vara poängen. Det är behagligt att famla i mörkret ibland. Så länge man hittar till ljusknappen. Förr eller senare.

Läraren återvände förövrigt till sitt papegojexempel vid tre ytterligare tillfällen. Jag vet fortfarande inte riktigt vad han ville säga med det. Brist på reflektion från min sida? Inte omöjligt. Men jag vågar nästa påstå att det inte fanns så mycket att reflektera kring.

På ett helt annat ämne kan sägas att jag idag lämnade in min ansökningsblankett för utlandsstudier till Kanada nästa höst. Spontant framstår det som oceaner av tid tills dess, men vid det här laget vet jag bättre. Och även om mina tvivel består har jag kommit på mig själv med att känna mig alltmer nyfiken inför det okända. Tänk om? Kanske ett första steg att bryta trygghetens förföriska illusion.

Och det är just denna ansökningsblankett, utöver alla andra engagemang och seminarium, som fyllt min tid de senaste dagarna. Inte nog med man ska fylla i själva blanketten, välja universitet och kurser, dessutom ska man bifoga ett kort brev med motivering varför man vill åka till utlandet och varför universitetet just ska skicka dig. Utöver det ska en rad betyg och intyg bifogas. Och jag som alltid intalat mig själv att jag gillar pappersexercis. I måtta, intalar jag mig nu. I måtta.

Helgen tillbringades för övrigt i huvudstaden. En avkopplad helg. Minst sagt. På fredagen besökte jag dessutom Wallmans salonger med några vänner. Jag är övertygad om att vi sänkte medelåldern med minst ett decennium när vi traskade in. Men vilken fantastisk show!

Artisterna sjöng alltfrån musikal till schlager och populärmusik. När borden dukats undan gjordes dessutom utrymme för dansgolv, och givetvis kunde jag inte dra mig från att ta några danssteg på den lilla scenen. Underbart roligt.

Och nu närmar sig nästa helg. Dagarna försvinner som sagt i vintermörkret. Och tittar jag ut genom mitt fönster nu har åter dagen jagats i väg. Avsaknaden av ljus lämnar en endast med mörker. Jag sitter emellertid i ljuset från min skrivbordslampa och tar en klunk te. Visst finns det även andra ljuspunkter i livet. Även så vardagliga sådana som att avnjuta lite te en stilla torsdagseftermiddag.

20 november. Mörkret har sänkt sig över Uppsala. Vintern är här.

Tentamen i retoriken var på många sätt en annorlunda upplevelse. Inte för att det var ovant att skriva en saltenta, utan för att vi dels skrev den i en föreläsningssal som av naturliga skäl inte direkt är lämpad för ändamålet, dels det något förvirrade intrycket tentavakterna gjorde. Tacka vet jag Gimogatan och de närmast militära instruktionerna vi får på juristprogrammet.

Ämbetsmannafesten vill jag också nämna särskilt. Temat var sällskapsresan. Och det blev en sällskaplig kväll. Minst sagt. Själv hade jag, som alltid, min kostym och denna gång dessutom en tekopp i handen. Mina kunskaper är en smula bristfälliga när det kommer till Sällskapsresan, men jag var övertygad om att det i någon av filmerna fanns en engelsk lord eller dylikt. Därav tekoppen.

Väl på Jontes serverades vi en välkomnande hälsodryck. Något spetsad ska väl tilläggas. Sedan delades vi in i länder och två lag; rött och gult. Själv blev jag amerikansk och på min lapp stod det ”Real heroes are from the states”. Jag kunde inte annat än le lite när jag såg lappen. Hur det kommer sig att jag hamnade i det röda laget övergick dock mitt förstånd. Jag som alltid stått en smula till höger på den politiska skalan.

Sittningen i övrigt var fantastisk. De två lagen skulle exempelvis framföra en sång med tillhörande koreografi. Jag kan inte påstå att min koordinationsförmåga är bra, men min avslutande solosång bör åtminstone genererat en stilpoäng. I alla fall enligt mitt tycke. Troligtvis var det falskt.

Efter sittningen öppnade så klart dansgolvet. När jag vaknade upp dagen efter hade jag ont i såväl rygg som i knäna. Troligtvis från några mindre väl valda danssteg. Omställningen till normaltid var välkommen, vilket är en mild underdrift.

Och idag är det åter måndag. Tillbaka till studentens vardag. Nåväl, så mycket vardag det än kan bli. Jag har tillbringat dagen med att finslipa på ett personligt tal jag ska hålla i den retoriska talarkursen. Att tala om sig själv inför andra har jag aldrig haft problem med. Snarare tvärtom. Men att sätta ihop ett tal som är både personligt, underhållande och inte alltför klyschigt är knappast lätt.

Utanför mitt fönster faller höstmörkret. Jagar bort dagen. Och klockan är blott kvart över fem.

I måndags hade jag seminarium mellan sex och nio på kvällen, eftersom vårt seminarium blev inställt föregående vecka. Det kändes en smula besynnerligt att sitta i ett seminarierum på litteraturvetenskapliga institutionen medan byggnaden i övrigt ekade tom.

I tisdags var jag på Snerikes nation med styrelsen i Juridiska föreningen för en efterlängtad och i viss mån försenad kickoff. Det blev en riktigt lyckad kväll, men mycket god mat och sedan dans i Snerikes stora festsal som minst sagt var fylld till sista man. Att gå ut på nation tillhör studentlivet, men jag undrade stilla när jag traskade hem om det inte med tiden blivit något överspelat. Vissa saker förlorar sin charm efter några år. På gott och ont.

Såväl onsdag som torsdag kväll var jag på redaktionsmöte respektive skribentmöte för tidningen Press Judicata, som jag skriver en del för. Arbetet med nästa nummer påbörjades och så diskuterade vi mässguiden till juristernas kontaktdag i vilken tidningen fått en egen avdelning. Själv har jag skrivit två artiklar till den så jag ser verkligen fram emot att få se slutresultatet.

Och igår kväll arrangerade styrelsen och jag en middag för vår vänförening ELSA. Vi dukade upp för en trerätterssittning, med mig som ytterst ansvarig för matlagningen. Efter sittningen blev det som sig bör dans på nedervåningen. Det var således bara att kasta av sig kavajen och göra några Travolta-inspirerade steg. Och jag är övertygad om att gästerna från ELSA hade minst lika roligt som jag själv.

Och idag är det lördag. En stilla sådan. Och trots att jag har en hel lista med göromål som jag bör få avklarade försöker jag att luta mig tillbaka. En sak i sänder. Nåväl, inte fler än två i alla fall. Jag rusar vidare men försöker inget annat än att stå still, möjligen rädd för att livet i övrigt springer ifrån mig.

Springer för att stå stilla.

Nervositeten utbyttes emellertid snart i förtjusning när jag genom fönstret kunde se hur vi planet lämnande marken och satte kurs mot Danmark. Fredrik mötte sedan upp mig på flygplatsen i Kastrup och vi tog tunnelbanan hem till honom och kollegiet han bor i. Bekant givetvis, men samtidigt besynnerligt främmande.

Men jag kan liksom jag konstaterade förra året återigen konstatera att danska är omöjligt att förstå. Omöjligt. Det är bara en ström av ord och avsaknad av såväl konsonanter som sammanhang. Dagarna präglades således av väsentliga kommunikationsproblem. Engelska fungerade givetvis bra, men att inte ens förstå hälften av vad danskarna säger kan bli en smula komiskt när man gissar hälften och därmed ofta gissar fel.

På fredagen skulle Fredrik introducera mig till konceptet fredagsbar. Medicinarna har nämligen varje fredag en bar öppen från tolv på dagen till fem på eftermiddagen, men denna fredag hade de öppet extra länge – från tolv till tolv. Efter att ha köat i någon timme kom vi in till stället runt fyra. Lokalen var inte helt olikt en nation, kanske inte lika anrik, men stämningen var åtminstone densamma.

Vi beställde in lite att dricka och mötte upp med några av Fredriks vänner, som verkligen ansträngde sig för att tala svenska. Uppskattas. Vid sexsnåret öppnade dansgolvet. Och att danska flickor kan dansa! Nära nog utan hämningar. Dessutom är danska flickor minst lika söta som de svenska.

Efter flera timmars dans och ett inte helt oansenligt intag av alkoholhaltiga drycker traskade vi vidare och hamnade till slut på baren ”Gefährlich”. Där träffade vi några av Fredriks svenska vänner och tog en sista drink innan vi styrde stegen hemåt till kollegiet. Trötta, men nöjda.

Efter att ha sovit bort halva förmiddagen på lördagen vaknade vi upp och konstaterade att det var kanelbullens dag. Efter att inhandlat nödvändiga ingredienser bakade vi således bullar och sedan även svensk husmanskost i form av hemmagjorda köttbullar och potatismos. Fantastiskt gott. Och ytterst svenskt. iPod:en spelade dessutom Tomas Ledin, vilket fick danskarna att snegla lite förundrat på oss.

Därefter tog Fredrik med mig till det som uppenbarligen ska vara det främsta innestället i Köpenhamn – Ruby Bar. Den kritstrecksrandiga kostymen var givetvis på. Dessutom fick vi med en av Fredriks danska korridorsvänner – en söt liten asiatisk tjej med långt svart hår.

Ruby Bar var häftigt och drinkarna underbart goda. Men också till priset av omkring 100 danska kronor, vilket är nära nog 150 svenska kronor. Exklusive växlingsavgiften. Efter några drinkar och trevligt socialiserande, i den mån det gick att förstå danska det vill säga, åkte vi sedan hem igen. Kontrasten mot föregående natt var slående.

Regnet föll sedan över Köpenhamn när vi vaknade på söndagen. Det blev således naturligt med en lugn dag och film innan han följde mig till Kastrup. Efter att planet blivit något försenat landade jag sedan klockan nio på Arlanda. Svensk mark under fötterna. Och även om jag hade haft en fantastiskt helg var det ändå med lite lättnad jag var tillbaka i ett påtagligt kyligare Sverige.

Efter att ha lyckats navigera genom ett öde Arlanda tog jag tåget hem mot studenternas stad. Och snart kunde jag skymta det upplysta slottet i horisonten och sedan de två kyrktornen. Hemma. Tillbaka till verkligheten och tillbaka till livet som student.

Detta år hade jag dessutom en date med mig till balen. Men det var inte min förtjänst, utan min vän Johannes hade frågat några flickor i hans retorikgrupp om det ville gå på bal. Juristbal, tillade han. Och de tackade ja. Troligen visste de inte riktigt vad de gett sig in på.

Senare samma dag ringde Johannes upp mig och sa rent ut att jag hade en date till balen och skickade sedan hennes nummer. Det är ingen underdrift att säga att det var ett av de mest besynnerliga samtalen jag fått på länge. Dessutom blev jag lite nervös. Men givetvis även nyfiken.

Jag tog mig till mods dagen efter och ringde upp henne och hon tyckte nog att situationen var lika underlig som jag. Hon verkade också vara lika entusiastisk som jag, vilket var en smula betryggande. Hennes vän skulle gå med en annan vän till mig, Patrick.

Följaktligen stod Patrick och jag igår på V-dala nation där fördrinken inför balen serverades och väntade på att flickorna skulle anlända. Jag lugnade nerverna med mousserande vin. En halvtimme efter att jag anlänt kom de, söta som få, och efter en del småprat styrde vi sedan stegen mot Stockholms nation, där vi minglade runt lite innan dörrarna slogs upp till den stora festsalen, där borden stod uppdukade.

Sittningen blev en fantastisk föreställning. Även om det blev en maratonsittning på nära nog fem och en halv timme. Maten smakade bra, i synnerhet efterrätten i form av limecheesecake. Kvällens höjdpunkter var annars, förutom den förtjusande bordsdamen, de två studenttalen och avtackningen av Juridiska föreningens inspektör tillika justitieråd i Högsta domstolen Torgny Håstad.

Traditionsenligt brukar studenttalen vara ett tal till mannen och ett till kvinnan. Men denna kväll blev det inte riktigt så. Talet till kvinnan blev istället talet till Juridiska biblioteket, vilket var fantastiskt roligt. Talet till mannen blev talet till lagboken i romantiserad form. Sanslöst roligt. Inte minst när talaren utbrister att det är hos denna hon hämtar ”stöd” och tröst. Jurister är en smula insnöade, det är svårt att förneka.

Kvällen präglades annars av avtackningen av Håstad. Vi hade beställt knappar med texten ”Jag älskar Håstad” och till avtackningscermonin hade vi köpt honom ett pingisbord, vilket han verkade bli väldigt förtjust över. Han har nämligen enligt egen utsago inventerat Högsta domstolen efter ett ställe att ha ett pingisbord. Han ville ju inte vara sämre än Justitiekanslern menade han. Senare under kvällen utmanade han även studenterna på några matcher – onekligen en succé.

Efter maratonsittningen blev det styrdans till liveband. Är det bal på nation så är det. Följaktligen svängde jag om med såväl bordsdam som min vän Patrick på dansgolvet. Jag hann även dansa några steg med fröken ordförande. Efter närmare tre timmars dans stängde nationen och vi begav oss till efterfesten på Juridiska föreningens stuga Jontes där vi snabbt körde igång Schlager-CD:n och skrek oss hesa.

Omkring tre tackade jag min bordsdam för en fantastisk kväll och önskade god natt. Jag traskade sedan; med värkande fötter, påtagligt trött, men med ett leende på läpparna, hem i Uppsalanatten. Bal i studenternas stad är onekligen sagolikt.

Jag är övertygad om att det åtminstone är tre saker man kommer att komma ihåg från sin tid i Uppsala. Det första är de otaliga timmarna av slit framför kurslitteraturen. Det andra är alla sina underbara vänner man fått under studietiden; vänner för livet tveklöst. Det tredje är de fantastiska festerna. Och igår kväll var just det; fantastisk.

Jag har under mina tre år i Uppsala gått på en hel del fantastiska sittningar, men igår kväll tillhör en av de främsta. Kvällen till ära var jag dessutom klädd i min nya gråa kostym, vilket var något nytt för mig; jag som alltid har svart kostym på sittningar. Vidare hade jag blå skjorta och inte vit. Inte lika formell och lite ledigare, intalade jag mig.

Det bjöds givetvis på trerätters middag. Jag har inte tidigare varit på en sittning på V-dala nation och jag kan inte annat än säga att jag är imponerad av såväl maten som lokalen och personalen. Min servicemätare är om jag får te till efterrätten. Och det fick jag. Helt klart nöjd. Kladdkakan gjorde inte saken sämre. Inte heller det trevliga sällskapet vid JF-bordet.

Kvällens underhållning var också utan dess like; de olika reccegrupperna som gått till final bjöd på olika spex och salen fullkomligt bubblade av entusiasm och skratt. VM-laget vann efter en mycket jämn kamp, men det är svårt att inte charma publiken och domarna när man uppträder till ”När vi gräver guld i USA”.

När middagen var över dukades borden bort och gjorde utrymme för ett stort dansgolv och det var ett tag sedan jag haft så roligt på dansgolvet. En speciell rödhårig flicka förgyllde min kväll. Och att hon kunde dansa.

Efter att V-dala nation stängt och efter mer dans på en efterfest hos en vän följde jag henne till hennes dörr och sa god natt till flickan, för att sedan traskade hem igenom ett mörkt och öde Uppsala klockan halv fem på morgonen. Precis då kunde man se en tillstymmelse till att himlen började ljusna i horisonten. Med ett leende traskade jag förbi Carolina Rediviva och försökte dra mig till minnes när jag senast gick hem så här sent. Svaret undviker mig fortfarande.

Och denna lördag har tillbringats i sängen, framför The Notebook. Dessutom har skolan tagit vid på allvar i veckan. Tills på måndag måste jag göra en retorisk analys av en debattartikel och tills på torsdag har jag en skriftlig pathosargumentation att lämna in.

Men just idag kommer jag inte oroa mig över det, utan stillsamt sjunka ner framför ytterligare en film. Ibland är livet vackert, även om man har huvudvärk. Igår var en kväll jag länge kommer att minnas…