Jag kastar en blick på min föga uppdaterade hemsida och kan snabbt konstatera att det har gått en tid sedan jag skrev något här senast. Det beror emellertid inte på att den senaste tiden har varit händelselös. Tvärtom! Det är knappt så att jag vet vart jag ska börja. Livet som de tidigare inläggen skildrar framstår nu på något sätt som avlägset, trots att det rör sig om blott två månader. Två underbara månader.

Sedan i april har jag hunnit fira påsk tillsammans med flickvännen hemma i Stockholm, besöka hennes föräldrar, närvara på hennes systers studentskiva och studentmottagning, gå på Valborgsbal på slottet, dansa på en finlandsfärja till Helsingfors och fira tre månader tillsammans. Sedan har tiden givetvis varit fylld av studier i arbetsrätt. Dagarna och veckorna har således rusat förbi.

Mest av nostalgiska skäl och för min egen skull (och för en och annan intresserad läsare) följer härmed en mer ingående sammanfattning av de viktigaste händelserna från tiden som gått.

Gula fjädrar och godis

Efter det intressanta besöket på Arbetsdomstolen närmade sig påskhelgen med rasande fart. Då flickvännens föräldrar bestämt sig för att fira påsken i Norrland tog vi tåget från Uppsala för att fira med mina föräldrar i den kungliga huvudstaden. Det blev en påsk i ordets rätta bemärkelse. Gula fjädrar i påskris, godis och mat i mängder, snapsvisor på sant studentikost manér och ett glas rosévin i vårsolens glans på den nya altanen. Underbart. Och välbehövligt avkopplande.

En bal på slottet

Med påsken bakom oss närmade sig Valborg. Uppsala praktiskt taget höll andan av förväntan inför den sedvanligt stundande invasionen. Men för min egen och flickvännens del skulle det bli en något annorlunda Valborg. En Valborg med bal på slottet.

Vi hade anlände sent dagen före Valborg efter att ha besökt flickvännens systers studentskiva, på vilken vi för övrigt fick applåder för något som blev ett dansuppträdande, men vars avsikt var att få folk upp på dansgolvet. Syftet förfelades kanske en smula, men kul var det.

Efter att ha sovit ut, ätit en snabb frukost begav vi oss, med klänning och frack under armen, till Triangelparken för champagnefrukost i gräset med mousserande vin, vindruvor och ost. Därefter var det dags för balförberedelser; flickorna gjorde i ordning håruppsättningar medan herrarna spelade Wii. Själv smuttade jag vidare på det mousserande vinet.

När klockan närmade sig fyra promenerade vi gemensamt bort mot det rosa slottet. Efter en stunds fotografering för att föreviga ögonblicket begav vi oss in. I den stora festsalen hade flera långbord dukats upp med vita linnedukar, porslin och silverkandelabrar. Serveringspersonalen stod prydligt uppradad längst den ena långväggen.

Då det var Allmänna sången som arrangerade balen kunde jag till min förskräckelse slå upp sånghäftet och se att de inkluderat noterna till visorna. När de sedan stämde upp i sång var det inte mindre än femstämmigt. Själv sjöng jag med efter bästa förmåga. Bra eller dåligt låter vi vara osagt. Maten sedan kan inte beskrivas som något annat än fullkomligt utsökt.

Efter en mycket trevlig sittning i glada vänners sällskap begav vi oss ut på borggården för att beskåda när kören sjöng in våren vid Gunillaklockan. Samtidigt gick solen ner bakom kyrktornen i horisonten. Inget annat än magiskt.

När våren officiellt hade förkunnats ankommen gick vi åter in och snabbt styrde stegen mot festsalen, där långborden hade dukats undan och gjort utrymme för ett stort dansgolv. På den lilla scenen hade en orkester fattat sina instrument. Och tills klockan närmade sig ett svängde så jag och flickvännen runt i den stora salen på slottet tills fötterna värkte och tröttheten infann sig. En bal på slottet. Sagor kan uppenbarligen bli verklighet. Om än för en kväll.

Tillsammans på öppet hav

Med Valborg bakom oss hade så våren kommit för att stanna. För att ladda upp inför det stundande tentaplugget föreslog en av flickvännens vänner att vi skulle åka på en kryssning till Helsingfors tillsammans. Sagt och gjort; efter att ha tagit den designerade bussen från Uppsala klev vi ombord till musik från en stråkkvartett på färjan som skulle ta oss till grannlandet i öster. Tanken till Titanic-filmen var inte långt borta.

Vi styrde omedelbart stegen till vår hytt; en fin tvåbäddshytt med utsikt över promenadstråket i mitten av båten. Efter att ha packat upp våra tillhörigheter begav vi oss ner på jakt efter ett lämpligt vin till den medtagna middagsmaten, som vi sedan åt på sängen. Därefter var det dags att inspektera båtens dansgolv och barer. Och efter flera timmars premiärdans och kareoke (från flickornas sida) gick vi i säng förhållandevis tidigt.

Jag stapplade mig upp ur sängen påföljande morgonen alldeles för tidigt (läs: vid sjusnåret), en smula irriterad över tidsskillnaden mellan Sverige och Finland, för att gå ner och mötas av en enorm frukostbuffé. Samtidigt som jag åt min tredje portion fruktsallad gled färjan in i hamnen i Helsingfors. Välkommen till Finland tänkte jag stilla. Ytterligare ett land att kryssa av från listan.

Och Helsingfors infriade onekligen våra förväntningar när vi kunde konstatera att regnet praktiskt taget öste ner över den finska huvudstaden. Vi tog spårvagnen in till ett shoppingcentrum där flickorna roade sig med att kolla på skor och kläder medan herrarna pliktskyldigt stod och tittade på. Påtagligt frusna och blöta återvände vi till båten för en eftermiddagslur innan kvällens middagsbuffé. Och vilken buffé! Samtidigt som vi skålade och åt kunde vi beskåda hur den långsamma solnedgången fick havet att stå i brand.

Efter att ha praktiskt taget rullat ut från restaurangen, och efter en kort förfest, begav vi oss till det stora dansgolvet som gungade i takt med vågorna. Storm undrade vi, normalt sa personalen med ett välvillig leende. Vi dansade sedan natten långt, stundom till endast andras beskådan. En och annan uppmuntrande applåd fick vi dessutom. I gengäld bjöd vi på ett lyft, oräkneliga snurrar och lite skådespel till en välkänd Abba-låt. Det var länge sedan jag haft så kul på dansgolvet.

Trötta vaknade vi upp morgonen därefter, återigen på svenskt vatten. Och efter att ha tagit bussen hem, lämpat av väskorna i hallen, pustat ut, kunde jag konstatera att devisen borta bra men hemma bäst aldrig blir utsliten.

Sjung om studentens lyckliga dag

Efter att såväl jag som flickvännen skrivit våra tentor begav vi oss till huvudstaden för att fira hennes systers student. Man kan onekligen känna sig gammal för mindre. Vi anlände hemma hos flickvännens föräldrar, jag dagen till ära klädd i rosa slips. Frusna och i regn stod vi sedan, med plakat i högsta hugg vid utspringet till gymnasieskolan, och gratulerade systern för avklarade studier.

Därefter styrde hon och flickvännen stegen till de väntande flaket. Själv följde jag med i bilen hem till föräldrarna för förberedelser inför mottagningen. Efter att ha ätit buffé, minglat runt med släkt och vänner sjönk jag sedan ner i soffan, fullkomligt utmattad.

Förmiddagen därpå tog flickvännen och jag tåget hem till studenternas stad för att tillbringa en sista kväll tillsammans, innan hon nästföljande dag skulle styra kosan mot det norrländska metropolen Solleftå för att nu till sommaren arbeta som folkbokföringshandläggare på Skatteverket. Det var med tungt sinne och saknad jag såg den svarta bilen rulla ut från gatan och försvinna. Insikten om att jag kommer upp och hälsar på om en vecka tröstade föga.

Blickar mot sommaren

Och då är vi tillbaka där jag började. Tillbaka i en grå huvudstad. Men bara för ett tag. På lördag styr jag som sagt kosan mot Solleftå för att fira midsommar i de norrländska skogarna. Äventyr bland hjortron och mygg således. Sedan följer sex veckors sommarjobb som kreditassistent, och icke att förglömma; U2-konstert på Ullevi. Äntligen ska jag få se mitt favoritband praktiskt taget rocka sönder Göteborgs stolta arena.

Sommar och ledighet. Och bloggens återkomst. På något sätt synes det höra samman.

Detta år hade jag dessutom en date med mig till balen. Men det var inte min förtjänst, utan min vän Johannes hade frågat några flickor i hans retorikgrupp om det ville gå på bal. Juristbal, tillade han. Och de tackade ja. Troligen visste de inte riktigt vad de gett sig in på.

Senare samma dag ringde Johannes upp mig och sa rent ut att jag hade en date till balen och skickade sedan hennes nummer. Det är ingen underdrift att säga att det var ett av de mest besynnerliga samtalen jag fått på länge. Dessutom blev jag lite nervös. Men givetvis även nyfiken.

Jag tog mig till mods dagen efter och ringde upp henne och hon tyckte nog att situationen var lika underlig som jag. Hon verkade också vara lika entusiastisk som jag, vilket var en smula betryggande. Hennes vän skulle gå med en annan vän till mig, Patrick.

Följaktligen stod Patrick och jag igår på V-dala nation där fördrinken inför balen serverades och väntade på att flickorna skulle anlända. Jag lugnade nerverna med mousserande vin. En halvtimme efter att jag anlänt kom de, söta som få, och efter en del småprat styrde vi sedan stegen mot Stockholms nation, där vi minglade runt lite innan dörrarna slogs upp till den stora festsalen, där borden stod uppdukade.

Sittningen blev en fantastisk föreställning. Även om det blev en maratonsittning på nära nog fem och en halv timme. Maten smakade bra, i synnerhet efterrätten i form av limecheesecake. Kvällens höjdpunkter var annars, förutom den förtjusande bordsdamen, de två studenttalen och avtackningen av Juridiska föreningens inspektör tillika justitieråd i Högsta domstolen Torgny Håstad.

Traditionsenligt brukar studenttalen vara ett tal till mannen och ett till kvinnan. Men denna kväll blev det inte riktigt så. Talet till kvinnan blev istället talet till Juridiska biblioteket, vilket var fantastiskt roligt. Talet till mannen blev talet till lagboken i romantiserad form. Sanslöst roligt. Inte minst när talaren utbrister att det är hos denna hon hämtar ”stöd” och tröst. Jurister är en smula insnöade, det är svårt att förneka.

Kvällen präglades annars av avtackningen av Håstad. Vi hade beställt knappar med texten ”Jag älskar Håstad” och till avtackningscermonin hade vi köpt honom ett pingisbord, vilket han verkade bli väldigt förtjust över. Han har nämligen enligt egen utsago inventerat Högsta domstolen efter ett ställe att ha ett pingisbord. Han ville ju inte vara sämre än Justitiekanslern menade han. Senare under kvällen utmanade han även studenterna på några matcher – onekligen en succé.

Efter maratonsittningen blev det styrdans till liveband. Är det bal på nation så är det. Följaktligen svängde jag om med såväl bordsdam som min vän Patrick på dansgolvet. Jag hann även dansa några steg med fröken ordförande. Efter närmare tre timmars dans stängde nationen och vi begav oss till efterfesten på Juridiska föreningens stuga Jontes där vi snabbt körde igång Schlager-CD:n och skrek oss hesa.

Omkring tre tackade jag min bordsdam för en fantastisk kväll och önskade god natt. Jag traskade sedan; med värkande fötter, påtagligt trött, men med ett leende på läpparna, hem i Uppsalanatten. Bal i studenternas stad är onekligen sagolikt.