Igår var det nämligen årets sista föreningsstämma, då en ny styrelse utses. Vid årsskiftet avgår jag således som sekreterare. Formellt förvisso, eftersom ingen ställde upp som min efterträdare, tyvärr. En smula bitterljuvt, ska erkännas. Trots det känns det skönt att kunna gå vidare till andra saker.

Efter stämman var det i sedvanlig ordning ämbetsmannafest. Terminen och årets sista. Denna gång med ett passande jultema; Kalle Anka och hans vänner. Men trots detta alldeles ypperliga tema kände jag mig en smula omotiverad. Inte ens glöggen till fördrink kunde liva upp mitt besynnerligt dova humör.

Jag såg emellertid fram emot mitt ämbetsmannatal jag förberett kvällen till ära. Vanligen brukar vi inte hålla tal på föreningen, förutom vid formella tillställningar och förutom ett och annat som tillkommit i stundens ingivelse. Med en termins retorikkunskaper ville jag därför ta tillfället i akt och hålla ett högtidstal, ett något föreningsinternt sådant (en mild underdrift), för att blicka tillbaka på året som gått.

Självfallet hade jag kryddat talet med såväl Disney-referenser som både subtila och uttryckliga pikar. Och jag tror att mitt tal uppskattades. Jag fick en hel del skratt, vilket måste bedömas vara ett gott betyg, i synnerhet då jag höll talet under förrätten.

Tankarna vandrar vidare till mitt glöggmingel jag arrangerade i onsdags för mina närmaste vänner. Det blev en mycket gemytlig och trevlig kväll och det var roligt att se att så många av mina vänner slitit sig från kurslitteraturen för att mingla lite.

Jag bjöd på några olika sorters glögg, julsnittar och så klart pepparkakor. Julslipsen fick också komma fram ur garderoben. Särskilt nöjd var jag över min vita bröstnäsduk som jag vikt på Bond-vis. Det var minst sagt ett behagligt avbrott i denna för studenten annars stressiga tid.

Jag vänder blad. Ett avslutat kapitel. På flera sätt. Låter en smula dramatiskt, men icke desto mindre sant. Det som markerar slutet för något innebär förhoppningsvis också början på något nytt. En uppmuntrande tanke.

Jag tar ytterligare en klunk te. Ser ut i vintermörkret utanför mitt fönster. En stilla söndagskväll, ensam med mina tankar. Troligtvis precis som jag vill ha det.

Dagarna har försvunnit i ett töcken av retorikseminarium, möten och en hel del tid på Jontes, Juridiska föreningens stuga. Detta skulle ju bli min lugna termin, men på något lyckas jag ändå fylla min tid och mer därtill. Ibland önskar jag att jag bara kunde stanna upp tiden, om så bara för en liten stund. Men istället rusar jag genom dagarna och plötsligt har ännu en vecka passerat.

En kort resumé över veckan som gått är kanske på sin plats. För en vecka sedan var det terminens första ämbetsmannafest. Och det blev en riktigt trevlig kväll. Min vän Johannes hade stått för matlagningen. Därmed var det första ämbetsmannafesten med riktigt god mat.

En av kvällens höjdpunkter var när jag och två av mina vänner i hast komponerade en alternativ version av Aladdins ”En helt ny värld” till en tjejkompis som inom kort ska åka till Japan. Det blev riktigt uppskattat. Efteråt kom hon fram till mig och utbrast ”Inte visste jag att du kunde sjunga Johan”. Jag tog det som en komplimang.

I tisdags var jag på styrelsemöte i Uppsalajuristernas alumnistiftelse. Ett visst justitieråd som nyligen utnämndes till årets jurist sitter i styrelsen. Tydligen har han en viss förkärlek för pingis. Han hade nämligen inventerat hela Bondeska palatset där Högsta domstolen är belägen efter ett lämpligt utrymme att placera ett pingisbord.

Efter att ha uteslutit såväl ordförandens rum som det stora förhandlingsrummet hade han konstaterat att kapprummet möjligen var det lämpligaste utrymmet. Jag kunde inte annat än le. Här sitter en av Sveriges skarpaste jurister och talar om pingisbord. Underbart.

Vidare har jag haft mitt första riktiga seminarium i retorikens att skriva kurs, vilket var en helt ny upplevelse. Vi satt i tre timmar och diskuterade varandras texter av mycket varierat slag. Min fick omdömet att jag var mycket saklig i min pathosargumentation om dödshjälp. Yrkesskadad undrade jag stilla. Plausibelt, minst sagt.

Och nu är det fredagskväll. En lugn sådan. Jag sitter här med en rykande varm kopp te och plitar ner dessa ord. Och låter tankarna vandra iväg.

19 september. Höstens ankomst.