Måndagskväll. En ny vecka har tagit vid. Vart den senaste veckan har tagit vägen är högst oklart. Jag har hunnit med såväl registrering som två seminarier i internationell skatterätt, en snabbvisit till Stockholm och ämbetsmannafest. Och däremellan har jag befunnit mig på samma plats jag befinner mig när jag plitar ner dessa ord; med en kopp te framför datorn.
Åter tillbaka på Juridicum. Åter tillbaka till paragraferna. Och åter tillbaka i gamla mönster. Onekligen välbekant och på något sätt tryggt. Kanske i ett visst avseende lite väl tryggt. Terminen i exil förpassas till minnet och tonar långsamt bort. Och vore det inte för att jag lärt mig en och annan retorisk term skulle jag nästan kunna tro att jag knappt varit borta.
I fredags bröt jag emellertid mönstret genom att ta tåget till huvudstaden. Jag skulle nämligen intervjua den verkställande ledamoten Gunnar Strömmer på den ideella organisationen Centrum för rättvisa för en artikel till Press Judicata. Efter att ha traskat genom en kall och grå huvudstad, förbi den kungliga slottet och mot skeppsbron hittade jag slutligen rätt.
Jag måste ha framstått som en smula förvirrad och vilse när jag något tidigare än vad som avtalats ringde på deras dörr. Deras kontor var dessutom beläget i källaren och för närvarande under konstruktion så jag traskade rakt in i arbetsrummet utan att vara medveten om det. Efter att ha hälsat på samtliga slog vi oss slutligen ner i ett litet lunchrum med pentry.
Vi samtalade i omkring 45 minuter om juridisk aktivism, grundlagsutredningen och en författningsdomstols vara eller icke vara – jag är förvånad över att jag i efterhand kunde tyda mina egna minnesanteckningar, som jag febrilt tecknat ner under samtalet. Kort, men intensivt beskriver mötet väl.
För innan jag visste ordet av satt jag bussen hem till mor min för en snabbvisit och middag. Klockan slog tio när jag slutligen kunde skymta de två kyrkotornen från tågfönstret. Trött, och besynnerligt nog, något vilsen, styrde jag stegen hemåt.
På lördagen var det dags för årets första ämbetsmannafest. Denna gång utan tema, vilket förvisso knappast gjorde någon skillnad för mitt vidkommande – jag brukar komma i kostym vilket som. Det är endast valet av skjorta och slips som brukar variera. Stiligt, brukar mitt tema vara. Vissa traditioner är till för att hållas, menar jag bestämt.
I sedvanlig ordning avtackade även den nya styrelsen mig och fröken ordförande. Som tack för mitt arbete som föreningens sekreterare under föregående år hade de köpt några saker som enligt deras mening karaktäriserar mig.
Jag fick nämligen te och två fina tekoppar (som till min förtjusning också matchar mina underlägg), en Disney-film och chips. Onekligen träffsäkert. Vad gäller det sistnämnda kan jag emellertid säga att jag inte är överdrivet förtjust i chips. Förutom efter ett och annat glas vin, ska kanske tilläggas.
Då är snart denna måndag till ända. Springsteen sjunger från ”Working on a Dream”. Och jag fortsätter att arbeta på min dröm. Vag och diffus till trots. Det är drömmarna som för en framåt. Åtminstone vill jag intala mig det.