Söndagskväll. Höstmörkret har sänkt sig över den lilla brittiska staden. En månad har redan passerat sedan jag anlände i Reading. Känns onekligen en smula overkligt. Samtidigt som det endast rör sig om fyra veckor känns det betydligt längre än så. Hus i rött tegel, heltäckningsmattor, vänstertrafik och att traska över campus till föreläsningar i engelsk kontraktsrätt; saker som inledningsvis kändes annorlunda och främmande har nu långsamt blivit en del av vardagen.
Och i viss mån saker man till och med kommit att uppskatta. Förvisso med den betryggande insikten att det endast rör sig om en begränsad tid i mitt liv. Veckorna passerar således. Men knappast utan intressanta inslag. Mellan föreläsningarna och timmar med näsan djupt begraven i vidlyftiga och minst sagt förvirrande engelska rättsfall har jag försökt utnyttja tiden till fullo för diverse äventyr.
Föregående helg följde jag exempelvis med Erasmus-föreningen till den romerska staden Bath. Jag hade följaktligen ställt klockan för tidig väckning på lördagsmorgonen. Och det var inte utan att känna sig en smula underlig jag drog på mig rocken och styrde stegen mot universitet där en buss väntade medan resten av huset sov. Efter en bussresa på drygt en och en halv timme anlände vi så i ett kyligt Bath.
Det första som slog mig var hur annorlunda Bath framstod i jämförelse med Reading. Inget rött tegel, breda gator och romersk arkitektur. Inte olikt en förvirrad skolklass traskade vi från parkeringen med siktet inställt på den stora klosterkyrkan belägen i centrala Bath. Och vilken syn! Vackert utpräglad med stenornament och glasfönster i alla möjliga färger stod den där. En aning inklämd får väl erkännas. Men oerhört vacker.
Därefter traskade vi vidare för att se fler historiskt kända byggnader, däribland The Royal Crecent, vackert belägen med tillhörande trädgårdar. När vi avverkat de obligatoriska sevärdheterna styrde vi sedan åter stegen in mot stadskärnan. Efter några timmars fönstershoppande fann jag mig slutligen, något frusen och trött i benen, på ett mysigt litet kafé med en bra bok och en varm kopp choklad.
Några timmar senare när mörkret lagt sig över den böljande engelska landsbygden rullade bussen åter in på universitetsområdet i Reading. Att jag var trött, hungrig och i ett stort behov av en värmande dusch var en underdrift. Resan till Bath hade emellertid givit mig mersmak av dylika äventyr och jag bestämde mig omedelbart att jag den följande helgen skulle ta tåget till London.
Sagt och gjort; igår stod jag på perrongen på Reading Station, väntades på tåget som skulle ta mig till Paddington Station och den brittiska huvudstaden. Av en slump träffade jag några andra Erasmus-studenter där som även de hade bestämt sig för att åka in till London. Och en halvtimme senare tog jag mina första stapplande steg på den gigantiska tågstationen. Vi styrde omedelbart stegen mot tunnelbanan som tog oss in till Oxford Circus, där vi sedan skiljdes åt.
Jag hade nämligen stämt träff med en vän som studerar i London. Men dessförinnan hade jag givetvis, den hängivna Mac-användare som jag är, bestämt mig för att besöka Apple Store på Regent Street. Och det kändes onekligen stort att traska in bland ett hav av datorer. När jag så hade avslutat min vallfärd traskade jag vidare mot Picadilly Circus. Samtidigt som London kändes överväldigande fann jag mig ganska snart till rätta och kunde konstatera att det är en fullkomligt fantastisk stad.
När jag så hade mött upp min vän på Picadilly traskade vi tillbaka längs Regent Street och han visade in mig i ett exklusivt varuhus. Vi satte oss ner i varuhusets kafé och beställde in eftermiddagsté och scones. Synnerligen brittisk. Och jag kan utan att överdriva konstatera att det var det godaste Earl Grey jag druckit på mycket länge. Gott så, med tanke på priset, konstaterade jag belåtet när vi därefter gick vi vidare mot Trafalgar Square, där min vän tog tunnelbanan hem. Själv traskade jag vidare med siktet inställt på Big Ben, Westminister Abbey och parlamentet.
Efter vad som närmast kan karaktäriseras som en odyssé genom Londons gator, förvisso med den obligatoriska turistkartan i högsta hugg (som dock föga hjälpte när jag helt plötsligt fann mig ståendes framför Buckingham Palace), bestämde jag mig för att ta tunnelbanan tillbaka till Paddington Station. Och när tåget långsamt rullade ut från stationen med destination Reading satt jag med ett förundrat leende och kunde konstatera att jag snarast måste återvända till London.
Och nu sitter jag här, denna söndagskväll, i vanlig ordning med en kopp te. På torsdag återvänder jag hem några dagar för att äntligen få återse flickvännen min. För även om den senaste månaden har varit full av äventyr går det inte en dag utan att jag saknar henne. Höstmörkret har sänkt sig över Reading. En månad i England har passerat. Overkligt.