Decembermorgon. Förmiddag är möjligen en mer adekvat benämning. Men i studentens värld är tiden som bekant relativ. Snöblandat regn faller från en grå himmel. Egentligen borde jag packa. Min mor har nämligen planerat glöggfest, så om några timmar bär det av mot huvudstaden.
Insikten om att terminen snart är över börjar sakta sjunka in. Vid den här tidpunkten på året har jag tidigare längtat efter att att få jullov. Men den känslan infinner sig inte nu. Den är som bortblåst, obefintlig. Förmodligen på grund av att jag inte har en terminstenta att klara av dessförinnan. Befriande, minst sagt. Men det ena förutsätter uppenbarligen det andra.
Istället börjar insikten att ännu en termin i studenternas stad snart är till ända. På gott och ont. Det har varit en fantastisk rolig termin. Mer händelserik än någon tidigare termin här i Uppsala. Allt har inte varit skimrande dock, likt livet har allt sina toppar och dalar. Men spontant kan jag konstatera att det varit fler toppar än dalar.
Dessutom har jag trivts oerhört bra med mitt val att ta en termins studieuppehåll från juristlinjen, även om jag ska erkänna att en viss paragrafabstinens infann sig redan efter två veckor in på terminen. Insocialiseringsprocessen på juristutbildningen fungerar uppenbarligen alldeles utmärkt. Man inte endast tänker, talar, klär och beter sig som en jurist. Man är en jurist. Så till den grad att paragrafer är något man kan länga efter. Det låter nästintill absurt, men icke desto mindre sant.
Jag är även mycket nöjd med mitt val att läsa retorik. Även om mycket känns som mindre relevant, och vissa saker ibland till och med onödigt, har jag lärt mig en hel del om språkets makt. Något som onekligen kommer att komma till nytta. Dessutom har jag fått en försmak på talandets konst.
Jag kan endast nämna föregående retorikseminarium som exempel. Vi skulle träna oss i improvisation. Scenariot var en bröllopsmiddag där brudgummen kom från en utpräglad arbetarbakgrund och arbetade som ekonom på ett fackförbund och bruden var av adlig ätt och nyligen anställd på en välrenommerad advokatbyrå. Det var minst sagt upplagt för motsättningar. 20 minuter fick vi på oss för att sätta oss in i våra tilldelade roller och utforma ett tal. Stressigt är en mild underdrift. Vad säger man egentligen i ett bröllopstal?
Själv hade jag fått rollen som brudens mors nya amerikanska man, Isaac Goldman. Och givetvis kunde jag inte dra mig för att tillämpa såväl en amerikansk accent som att tala mer om USA:s storhet än om giftemålet. Brott mot decorum kan man fråga sig? Kanske, men roligt var det. Jag kunde heller inte dra mig från att på bästa Denny Crane-manér med att avsluta med mitt namn: “Isaac Goldman”, givetvis med eftertryck.
Ännu en termin går alltså mot sitt slut. Endast en termin i studenternas stad återstår om mina planer på utlandsstudier besannas. Ångestblandad förväntan. Förr eller senare tar allt slut, antar jag. Men det som innebär slutet på något innebär också början på något annat, förhoppningsvis något nytt.
Dags att återvända till min packning. Fröken Lewis vackra stämma fyller mitt lilla studentrum. Run. Livet springer vidare. Och jag med det.